— Det är bra; jag skall gå igenom biblio-
teket, och du, Matty, skall afvakta min hem-
komst. Jag tycker mera om att du gör det
än Richard. Du kan sitta inne hos barnen, se-
dan det öfriga tjenstfolket gått till hvila.
Matty gäspade, och när hennes husmoder
lemnat rummet, mumlade hon för sig sjelf på-
got om obehaget af att nödgas arbeta hela da-
gen igenom och sedan sitta uppe och vaka hela
natten ; men när hon inträdde uti get angrän-
sande rummet, der barnen lågo i djup sömn,
klarnade hennes dystra panna, ty hon älskade
de små af hela sitt hjerta. Dragande fram en
ländstol till deras bädd, lutade hon hufvudet
mot en kudde och var snart lika djupt insom-
nad som de.
Under tiden begaf sig fru Dorrance till biblio-
teket och stannade vid dörren. Hennes hjerta
slog våldsamt; hon darrade vid tanken på att
blottställa sig för sin mans missnöje; men hon
vågade likväl icke, honom ovetande, lemna hu-
set. Samlande allt sitt mod, inträdde hon uti
rummet.
o— Jag är ledsen att ni ej kan göra mig säll-
skap i afton, Howard, sade hon, men jag kom-
mer pu för att säga er, att ni ej beböfver vara
orolig för mig; er vän, herr Graham, är min
kavaljer.
Hennes röst var vek, men i hela hennes sätt
röjdes en ovanlig förlägenhet, som visade att
hennes samvete högt talade inom henne.
Herr Dorrance fästade på sin hustru en dy-
ster blick och svarade:
— Jag väntade ej detta: ni sade ju, att ni
skulle blifya hemma, i afton.
— Nej, det gjorde jag inte, Jag sade ifrån
första stunden att jag ville fara bort. Ni der-
emot sade att ni ej ville göra mig-sällskap,
och jag svarade, att jag naturligtvis ej kunde
invända något deremot. -