morgon bäddades Adas unga graf på den landtliga kyrkogården. Några få dagar förut hade hon skrifvit ett bref, som hon anförtrott åt den gråtande modreu med begäran att det skulle lemnas till Hilmer när hon var död... Det innehöll endast dessa rader: Hilmer! Jag har aldrig älskat någon annan än dig; den andre bländade och förtrollade mig, men min illusion räckte knappt en månad. När du kom för att rycka mig undan vanäran, välsignade jag dig, Hilmer, och ett ögonblick villades jag till och med af det dåraktiga hoppet att åter kunna göra mig värdig din kärlek. Snart insåg jag dock det vanvettiga i denna tanke. Hilmer, dig ensam älskar jag, dig ensam har jag älskat, men jag ville icke gifva dig en kärlek, som var besudlad af en ahnans andedrägt. Förlåt mig, Hilmer, att jag gjort ditt lif så tomt och glädjelöst, men mitt straff har också varit tungt. Farväl, min Hilmer! min själ, min kärlek! Vi återse hvarandra i en annan verld. Ada. Här slutar min lilla skizz. Så framt jag ej bör tillägga, att unga Hugo v. 8. har blifvit ett af BStockholmsverldens mest lysande lejon och att han längesedan glömt sitt lilla tidsfördrif der nere på bondlandet, det der muntra skämtet som krossade två unga hjertan. — Men hvad blir då sens-moralen i er berättelse, min herre? Sens-moralen i en liten obetydlig skizz? Ja... jag vet icke. Om den icke möjligtvis skulle kunna anses innefatta en uppmaning till dig, min vackra läsarinna, att uti en vigtig stund i ditt lif allvarligt framställa till ditt eget begrundande den frågan: Hvad är kärlek? — icke för att försöka på densamma ett skarpsinnigare svar än Michelet, Lacordaire och Buffon redan