morgon bäddades Adas unga graf på den landt-
liga kyrkogården. Några få dagar förut hade
hon skrifvit ett bref, som hon anförtrott åt den
gråtande modreu med begäran att det skulle
lemnas till Hilmer när hon var död... Det inne-
höll endast dessa rader:
Hilmer!
Jag har aldrig älskat någon annan än dig;
den andre bländade och förtrollade mig, men
min illusion räckte knappt en månad. När du
kom för att rycka mig undan vanäran, välsig-
nade jag dig, Hilmer, och ett ögonblick villades
jag till och med af det dåraktiga hoppet att
åter kunna göra mig värdig din kärlek. Snart
insåg jag dock det vanvettiga i denna tanke.
Hilmer, dig ensam älskar jag, dig ensam har
jag älskat, men jag ville icke gifva dig en kär-
lek, som var besudlad af en ahnans andedrägt.
Förlåt mig, Hilmer, att jag gjort ditt lif så tomt
och glädjelöst, men mitt straff har också varit
tungt. Farväl, min Hilmer! min själ, min kär-
lek! Vi återse hvarandra i en annan verld.
Ada.
Här slutar min lilla skizz. Så framt jag ej
bör tillägga, att unga Hugo v. 8. har blifvit ett
af BStockholmsverldens mest lysande lejon och
att han längesedan glömt sitt lilla tidsfördrif
der nere på bondlandet, det der muntra skämtet
som krossade två unga hjertan.
— Men hvad blir då sens-moralen i er be-
rättelse, min herre?
Sens-moralen i en liten obetydlig skizz? Ja...
jag vet icke. Om den icke möjligtvis skulle
kunna anses innefatta en uppmaning till dig,
min vackra läsarinna, att uti en vigtig stund i
ditt lif allvarligt framställa till ditt eget begrun-
dande den frågan: Hvad är kärlek? — icke
för att försöka på densamma ett skarpsinnigare
svar än Michelet, Lacordaire och Buffon redan