SMÅ SKIZZER
af RALTE RITTAK.
(Svenskt original).
Grumla icke flickans själ.
(Forts. fr. föreg. n:r.)
— Jag träffar dig väl ännu en gång, min
fina herre, mumlade Hilmer.
Derefter kastade han bort pistolen, tog Adas
till utseendet liflösa kropp i sina armar och
ilade på en genväg till den förstad, i hvilken
han bodde, bärande i sin famn den unga qvin-
nan, som han så ifrigt hade sökt, så högt äl-
skat, och som han kanske nyss hade dödat.
Då Hugo en qvart sednare återkom till plat-
sen med patrull, syntes icke ett spår hvarken
af den förmodade mördaren eller af hans offer.
När Hilmer befann sig ensam med Ada, var
hela hans vrede med ens borta. Så snart den
tillkallade läkaren hunnit undersöka hennes till-
stånd, befanns det att hon endast var afsvim-
mad. Hilmer slösade på henne de ömmaste
omsorger, men när hon återkom till sans, gick
han sin väg. Med brännande hufvud, och ett
rof för de mest stridiga känslor, vandrade han
i flera timmar omkring utau ro och utan mål.
Det hat som han svurit Hugo, den kärlek han
ännu hysto för Ada, en brinnande törst efter
hämd och en röst i hans hjerta som ropade:
förlåt dem! — alla dessa motsatta krafter käm-
pade i hans själ Först när morgone.n randades
och staden började återfå rörelse och lif, återvän-
de han med lugnare steg till sin bostad. Det fanns
icke mera någon bitterhet qvar i hans hjerta,
och hans läppar framhviskade ord af förlåtelse
och kärlek.
Ett par timmar sednare inträdde hamn i Adas
rum. Den stackars flickan knäböjde och bad.