— Du älskar mig icke mera! suckade den
stackars Ada, döljande ansigtet i sina händer.
Den unge mannen ryckte på axlarne och teg.
Några minuters tystnad inträdde, endast då och
då afbruten af en qväfd snyftning.
— Vill du sjunga litet för mig, Hugo? frå-
gade Ada efter en stund; på detta ensliga ställe
behöfver du icke frukta någon åhörare.
— Jag är icke vid röst.
— Får jag sjunga min favoritvisa? Jag har
orsak att sjunga den nu, — icke sannt, Hugo?
— Som du behagar.
Och7Ada sjöng med ett uttryck af gripande
vemod den vackra svenska folkvisan:
Allt under himmelens fäste
Der tindra stjernor små,
Den vännen, som jag älskar;
Den kan jag aldrig få.
De ljufva tonerna förklingade i rymden. Åter
följde några ögonblicks tystnad.
— Hvad tycker du om min visa, Hugo? Förr
ville du aldrig tillåta mig att sjunga den; men
det var på den tiden då du heligt svor, att du
aldrig skulle upphöra att älska mig.
— Herre Gud, Ada! hvad är meningen med
detta löjliga uppträde ? Sjung din visa så myc-
ket du vill, eller !låt bli att sjunga den, men
pina icke ihjäl mig med dina klagovisor.
Återigen en längre paus.
— Du går ju icke till svenska konsuln i af-
ton? frågade Ada.
— Jo visst.
— Hugo, jag ber dig, skänk mig denna af-
ton. Jag är så nedslagen, jag vill bara gråta,
jag fruktar för vår kärlek. Stanna hemma för
att trösta mig; gif mig detta bevis på att du
ännu älskar mig.
— Jag har lofvat, svarade Fugo torrt.
o— Men, l!lugo, återtog den vuga flickan med
rörande undergifvenhbet, har icke jag uppoffrat