för dess glans eller elände, hvarken för dess
löje eller dess tårar. De älskade hvarandra
och hade sinne endast för sin kärlek. Ej hel-
ler skola vi följa Hilmer på hans spaningar
efter flyktingarna. Utan att kunna tala något
främmande språk, utan någon ledning för sina
forskningar, gick han dock tryggt sin väg fram,
uppehållen af en inro visshet om att han skulle
återfinna Ada. Älskade han då henne ännu?
På senhösten samma år befunno sig, Hugo
och Ada i en af södra Tysklands större sjö-
städer. En afton promenerade de tillsammans
under tystnad utom staden, till dess de, komna
till en enslig plats, som erbjöd en vidsträckt
utsigt öfver hafvet, stannade och satte sig ned.
— Hvilket skönt skådespel! sade unga Hugo
gäspande.
Ada förblef tyst.
— Tycker du icko det, Ada? återtog den
unge mannen.
— Det är mig likgiltigt, svarade Ada; hvad
jag önskar, Hugo, är att få ett svar på min
sista fråga. Älskar du mig ännu lika högt som
för fem månader sedan? Svara, jag fordrar det.
— Herre Gud, Ada, du tråkar ut mig med
den der evinnerliga frågan. När jag älskar dig
mnindre, när jag icke älskar dig alls mera, skall
jag nog säga dig det.
— Du förutser således en dag, då du skall
älska mig mindre, och en annan dag, då du
icke skall älska mig längre?
— Ja, hvad vet jag? Allting är möjligt här
i verlden, kära Ada.
Den arma flickans bröst började höja och
sänka sig, och tårarne tillrade utför hennes
kinder.
— Nu igen! utbrast Hugo otåligt; skall du då
aldrig bli förouftig?
fä