för dess glans eller elände, hvarken för dess löje eller dess tårar. De älskade hvarandra och hade sinne endast för sin kärlek. Ej heller skola vi följa Hilmer på hans spaningar efter flyktingarna. Utan att kunna tala något främmande språk, utan någon ledning för sina forskningar, gick han dock tryggt sin väg fram, uppehållen af en inro visshet om att han skulle återfinna Ada. Älskade han då henne ännu? På senhösten samma år befunno sig, Hugo och Ada i en af södra Tysklands större sjöstäder. En afton promenerade de tillsammans under tystnad utom staden, till dess de, komna till en enslig plats, som erbjöd en vidsträckt utsigt öfver hafvet, stannade och satte sig ned. — Hvilket skönt skådespel! sade unga Hugo gäspande. Ada förblef tyst. — Tycker du icko det, Ada? återtog den unge mannen. — Det är mig likgiltigt, svarade Ada; hvad jag önskar, Hugo, är att få ett svar på min sista fråga. Älskar du mig ännu lika högt som för fem månader sedan? Svara, jag fordrar det. — Herre Gud, Ada, du tråkar ut mig med den der evinnerliga frågan. När jag älskar dig mnindre, när jag icke älskar dig alls mera, skall jag nog säga dig det. — Du förutser således en dag, då du skall älska mig mindre, och en annan dag, då du icke skall älska mig längre? — Ja, hvad vet jag? Allting är möjligt här i verlden, kära Ada. Den arma flickans bröst började höja och sänka sig, och tårarne tillrade utför hennes kinder. — Nu igen! utbrast Hugo otåligt; skall du då aldrig bli förouftig? fä