och den unga flickan sjönk till jorden, badande
i sitt blod.
— Eländige, du har dödat henne, ropade
Hugo och ville störta fram för att bistå henne.
Hilmer hejdade honom genom att lyfta emot
honom sin andra pistol.
— Det är ni som har dödat henne, herre,
svarade han, och det är nu er tur att dö.
— Men låt oss åtminstone bistå henne först.
Sedan kan ni ju alltid hinna mörda mig, om
det roar er.
— Var hon er hustru? frågade Hilmer.
— Nej.
— Vill ni gifta er med henne i morgon, om
hon icke är död?
— Jag ... vet icke, stammade Hugo, men, i
himlens namn, det är icke rätta ögonblicket
att afhandla den frågan nu. Låt oss hjelpa
henne, — det är kanske redan för sent.
— Vill ni gifta er med henne i morgon?
upprepade Hilmer, stampande i marken.
— Nej då, narraktiga menniska, utbrast Hugo
otålig; en adelsman plägar icke gifta sig med
en flicka utan namn och förmögenhet.
— Då, svarade Hilmer, tillhör denna flicka
mig, död eller lefvande. on var min trolof-
vade, och utan edra usla förförarekonster skulle
hon blifvit min hustru.
Hugo ville störta fram till Ada, som icke
visade något tecken till lif. Hilmer böjde ena
knäet mot marken, satte pistolmynningen fram-
för den unga flickans panna och sade:
— Ett steg till, och om hon icke redan är
död, så skall hon vara det i nästa ögonblick. i
Det låg ett sådant uttryck af hård beslut-
samhet i hans blick, att Hugo förfärad vände
sig om och skyndade åt staden till, ropande
på hjelp.
(Forts.)
- f———————
Ta
a I I