allt för dig? Mitt rykte, min sällhet, mitt lif,
mina föräldrars kärlek och lugn? Och du —
du vill icke offra åt mig en kort aftonstund.
— Jag har lofvat, blef åter det kärfva svaret.
— Nåväl, sade Ada beslutsamt, då följer jag
med dig dit.
— Du vet ju att jag icke kan presentera
dig såsom min hustru.
— Du kan presentera mig såsom din fästmö.
Har du icke lofvat, att jag skall bli din hustru
vid vår återkomst till Sverge?
Ett hastigt leende krusade den unge man-
nens läppar, men han svarade ingenting. Ada
lät sitt hufvud sjunka ned mot bröstet i stum
förtviflan.
Det hade emellertid blifvit sent, och qvällens
tystnad utbredde sig öfver nejden. I detta
ögonblick trädde en högväxt, mager, men sen-
full gestalt fram mellan träden och styrde sina
steg rakt fram till den plats, der de båda äl-
skande sutto. Hugo och Ada vände sig om.
Den sednare uppgaf ett rop:
— Hilmer!
Och hon ville störta i den trogne barndoms-
vännens armar, men denne stötte henne till-
baka, gick fram till Hugo och slog honom ett
hårdt slag på axeln.
— Det är med er som jag har ett ord otaldt,
min förnäma herre, sade han doft. — -
— Hvad vill ni mig? frågade den unge adels-
mannen högdraget.
— Åh, endast en obetydlighet, svarade Hil-
mer, i det han drog upp ett par pistoler ur
fickan, någonting så lumpet och obetydligt som
ert lif.
Och han riktade långsamt den ene pistolen
mot den unge mannens bröst. Hugo rörde sig
ej, men Ada kastade sig med blixtens hestig-
het mellan de båda männen. Skottet brann af,