SMÅ SKIZZER (Svenskt original). Gruwmla icke flickans själ. (Forts. fr. föreg. n:r.) De båda unga togo plats vid hvarandras sida på en grässoffa. Han hade behållit hennes hand i sin; det var förmodligen en distraktion, hvarpå hon ej vågade göra honom uppmärksam. De talade om landet, hafvet, grönskan, sommaren, lärkan; derefter om musik, pocsi, romaner. Den unge mannen åhörde Ada med en smickrande uppmärksamhet, log åt hennes infall, uppmuntrade nenve med blicken, och hon blef snart vältalig. Sedan kom ordningen till honom; han yttrade sig ömsom med en osökt qvickhet, som aflockade den unga flickan ett klingande skratt, ömsom med en djup känsla, som framlockade tårar i hennes ögov. Aldrig hade tiden gått så fort och så angenämt, timmar förflöto som minuter. Hilmer, hvar är du? Han är icke långt borta. Just nu hör Ada honom på kort afstånd grola på melodien till en visa, sc... de ofta hade plägat sjunga tillsamman. Hon drog hastigt sin hand ur den unge främlingens och bleknade. . — Det är Hilmer, sade hon och uppsteg darrande. — MHilmer? upprepade den ungo mannen leende, hvad är det för något? Ada hann icke svara; hon röjde sig med att lägga fingret på sin lilla mun. Hilmer trädde nu fram. Med ett enda ögonkast såg han Ut: Ada: blekhet, främlingens ironiska leende, i hvilken han genast igenkände ryttaren från gårdagen, och den stackars romanen, sora låg bortglönd på marken. Det märktes att han hade