SMÅ SKIZZER
(Svenskt original).
Gruwmla icke flickans själ.
(Forts. fr. föreg. n:r.)
De båda unga togo plats vid hvarandras sida
på en grässoffa. Han hade behållit hennes hand
i sin; det var förmodligen en distraktion, hvar-
på hon ej vågade göra honom uppmärksam.
De talade om landet, hafvet, grönskan, som-
maren, lärkan; derefter om musik, pocsi, roma-
ner. Den unge mannen åhörde Ada med en
smickrande uppmärksamhet, log åt hennes in-
fall, uppmuntrade nenve med blicken, och hon
blef snart vältalig. Sedan kom ordningen till
honom; han yttrade sig ömsom med en osökt
qvickhet, som aflockade den unga flickan ett
klingande skratt, ömsom med en djup känsla,
som framlockade tårar i hennes ögov. Aldrig
hade tiden gått så fort och så angenämt, tim-
mar förflöto som minuter. Hilmer, hvar är du?
Han är icke långt borta. Just nu hör Ada
honom på kort afstånd grola på melodien till
en visa, sc... de ofta hade plägat sjunga till-
samman. Hon drog hastigt sin hand ur den
unge främlingens och bleknade. .
— Det är Hilmer, sade hon och uppsteg dar-
rande.
— MHilmer? upprepade den ungo mannen le-
ende, hvad är det för något?
Ada hann icke svara; hon röjde sig med att
lägga fingret på sin lilla mun. Hilmer trädde
nu fram. Med ett enda ögonkast såg han Ut:
Ada: blekhet, främlingens ironiska leende, i
hvilken han genast igenkände ryttaren från går-
dagen, och den stackars romanen, sora låg bort-
glönd på marken. Det märktes att han hade