allas ansigten tydligt läsa en illa dold till-
fredsställelse öfver hennes uppbrott.
— Det är afgjordt, — sade hon, när hon blef
ensam, — jag måste söka mig en annan fristad.
Det syns tydligt att jag besvärar farbror och
hans familj. Jag vet ännu icke hvart jag skall
draga mig undan, men skulle jag ock nödgas
taga ett hus för mig ensam, så må det ske;
hufvudsaken är att så snart som möjligt göra
slut på detta odrägliga tillstånd. För öfrigt,
är jag icke myndig öfvernog? en gammal ungmö
nära på? Jag har fyllt mina 32 år och kan
berga mig utan förkläde.
Amy glömde i detta ögonblick all den god-
het, hvarmed hennes farbror och tant hade öf-
verhopat henne under hela den tid hon vistats
i deras hus. I sin högt stegrade ömtålighet var
hon icke mäktig af en fullt oförvillad rätts-
känsla. Ett ögonblick. af ivbillad kränkning
hadei hennes ögon utplåvat tio år af den öm-
maste tillgifvenhet; eller rättare sagdt: det för-
flutnas horisont omfattade nu för henne endast
de sista 24 timmarna, under hvilka hon hade
tyckt sig vara den olyckligaste bland qvinnor.
Och derföre, utan att klart göra sig redo för
sina sällsamma intryck, lät hon sig utan mot-
stånd bortföras af otacksamhetens strömdrag.
Hon beslöt att genast utföra sina sjelfständig-
hetsplaner. Hennes homme daffaires måste na-
turligtvis invigas i förtroendet, enär hon åt
honom måste anförtro omsorgen om vissa de-
taljer. Hon begaf sig genast till honom och
meddelade honom sitt beslut samt de skäl, som
hade föranledt henne dertill.
Grosshandlar Hill var en artig man och, hvad
som var ännu bättre, en hedersman; alla hans
klienter voro också hans vänner. Men sedan
han åhört berättelsen om Amys olyckor, kunde
han ändå icke återhålla ett förargligt leende,
som också ganska riktigt förtretade Amy.