— Det är påkostande hvad du föreslår, åter-
tog John; och derför är det också jag icke
hittills kunnat besluta mig derför.
— Men nu kan du likväl icke uppskjuta det
längre, Joha; och jag bör ej heller begära att
du, som har så många andra att föda, skall
längre låta honom ligga dig till last.
Den stackars gamle Daddy slumrade i sin
stol och sväfvade alltså i lycklig okunnighet om
de planer, som uppgjordes angående hans fram-
tid. Han hade varit timmerman i sina dagar
och haft en ganska rundlig bergning. Visserli-
gen hade han uppfostrat många barn; men hans
söner, som skulle ha blifvit hans ålderdoms
stöd, hade alla dött i unga år, och då han bör-
jade bli gammal och krasslig, upphörde han
med sitt yrke och slog sig i ro för att lefva
af sina tillgångar. Dessa voro icke stora; men
han hade redan nått en temligen hög ålder och
han trodde derföre att de skulle väl räcka till
hans död, hvarför han begynte taga af kapitalet
i stället för att lefva på räntan.
Som han fortfor att bebo sin gamla lägenhet,
ansåg man allmänt att han stod sig ganska godt.
Hans dotter Martha var äfven af denna åsigt,
hvadan hon gjorde sig förhoppningar om arf.
Den gamle Daddy lefde emeilertid längre än
han hade beräknat, och en vacker dag, några
år sedan John och Martha blifvit gifta och kort
tid efter det hon skänkt honom den andra kär-
lekspanten, kom han mycket vävlig och små-
leende in till dem. Martha trodde att han skulle
förära den nyfödde sina silfverskedar. Han satte
sig ned och, efter att hafva hemtat andan efter
den mödosamma promenaden, sade han:
— Jag har något att omtala för dig, Martha.
— Hvad är det, far?
IL Jag har sett efter i öfversta byrålådan
och.
— Än vidare, far, utbrast Martha ifrigt, nu