men ehuru han hjelpte mig med all sin styrka, var det först efter mödosamt arbete, som det lyckades mig att öppna dörren. Jag sprang då upp i den brinnande kyrkan. Men hvar var hon, som jag sökte? Instinktmässigt höjde jag rösten och ropade: Lily — Lily! Jag är här för att rädda dig! och till min outsägliga glädje trängde hon sig med ett anskri fram ur en af skräck nästan förlamad klunga af menniskor och ilade fram till mig. I nästa ögonblick bar jeg henne på mina armar och sprang ned genom falldörren och utför den lilla trappan just i rättan tid för att undgå en massa rinnande spiror, hvilka med ett väldigt brak störtade ned, så att eld och gnistor röko omkring oss. Men, vägledd af Zeco, bar jag bort min dyrbara börda. Jag har icke mycket att tillägga; Larpent visade sig aldrig mera i Chihuahua, och med sina föräldrars samtycke blef Lily snart min hustru. Man säger, att det var en förfärlig syn då man slutligen blef herre öfver eiden och folk trängde in i den till en valplats förvandlade kyrkan; men det fanns då ingen tryckfrihet i Mexiko och man fick aldrig veta, huru många som omkommo denna förfärliga natt. (SLUT)