men ehuru han hjelpte mig med all sin styrka,
var det först efter mödosamt arbete, som det
lyckades mig att öppna dörren. Jag sprang
då upp i den brinnande kyrkan. Men hvar var
hon, som jag sökte? Instinktmässigt höjde jag
rösten och ropade: Lily — Lily! Jag är här
för att rädda dig! och till min outsägliga
glädje trängde hon sig med ett anskri fram ur
en af skräck nästan förlamad klunga af men-
niskor och ilade fram till mig. I nästa ögon-
blick bar jeg henne på mina armar och sprang
ned genom falldörren och utför den lilla trap-
pan just i rättan tid för att undgå en massa
rinnande spiror, hvilka med ett väldigt brak
störtade ned, så att eld och gnistor röko om-
kring oss. Men, vägledd af Zeco, bar jag bort
min dyrbara börda.
Jag har icke mycket att tillägga; Larpent
visade sig aldrig mera i Chihuahua, och med
sina föräldrars samtycke blef Lily snart min
hustru. Man säger, att det var en förfärlig
syn då man slutligen blef herre öfver eiden
och folk trängde in i den till en valplats för-
vandlade kyrkan; men det fanns då ingen tryck-
frihet i Mexiko och man fick aldrig veta, huru
många som omkommo denna förfärliga natt.
(SLUT)