Änätligen blef det middag och just som vi sams lades till måltiden kom en och sade: Jag skall berätta något riktigt storartadt för aftoven: Kucku skall flyga, — Kucku! — Ja. — Skall han flyga? — Ja, det skall han. Nu tycker du väl, att det der låter underligt. Kucku ar ju detsamma som göken och göken måste väl flyga, eftersom han blifvit af naturen försedd med vingar. Nå, ja, så pass mycket naturalhistoria kan också jag. Men nu var det icke fråga om den verkliga göken, hvilken, 0os3 veterligen, ännu icke besökt våra nejder i år, utan om en menniska med öknamnet Kucku. Kucku — hvars egentliga namn jag icke vet — är ett samhällets olycksbarn, en trashank, med omaka ögon öch temligen klent utrustad i fråga om förståndsgåfvor. Så snart gatpojkarne få se bonom ropa de kucku, sätta båda händerna krumma för munnen och gsla af bjertans grund. Han är, gör och har ingenting, men krälar sig dock, besynnerligt nog, fram genom verlden, likt så många andra af samhällets paddarter. eNeje, yttrade en af oss, sär det fråga om en högre flygt inom vår stad, så icke skall Kucku visa sig i spetsen för den. Han är dessutom bara en titulärfogel och vi ha ju ordinarie foglar, såszom vår aktningsvärde Hök, vår unga, förboppningsfulla Uggla, de der ehuru hvar i sin genre bättre skulle passa till representanter för den nya flygten. Så skämtades och skrattades under middagsmåltiden, och ingen gjorde just särdeles höga tankar om aftonens företeelser. — Men helt annat blef man varse, då solen gått ned. Kring den från sina vinterbojor befriade Mälarens stränder tändes nu, der och hvar, de sedvanliga eldarna, af tjärtunnor etc. etc. De brunno vackert och klart, ty vädret var stilla och lugnt, såsom hade vinden baft undseende med dessa oskyldiga flammor, af glada menniskor tända på den unga vårens altare. De brunno ända till klockan 5 på morgonen, Gå de släcktes af ett ymnigt majregn. Men nu hade man stått länge vog vid sjöbryggan, och det förspordes att allt var i ordningderuppe vid ruinen. Ditåt drogo sig nu db stora skarorpa af gamla och unga, böga och låga, och den vandringen medförde sannerligen sin belöning. På en liten höjd, straxt utom staden, står en mörk ruin — det är l mningar efter Kernbo gamia kyrka, ett vördnadsbjudande minne efter hänsofna fäder och försvunra sekler. Det är densamma ruin, som för några Jå år sedan — om jag j missminner mig, genom kapten Björkmans försorg — blef omslagen med jervband, på det den -ej måtte med ens falla i grus. Det är en aflångt fyrkantig byggnad af sten, hvarsf alla de spetsiga, mot böjden sträfvande gaflarva qvarstå, medan ingen skymtaf tak finnes qvar, och tillåtes eåledes både sol och måne att fritt blicka in i den mörka helgedomens doldaste vrår. Här hade pu stadens ungherrar — riktiga praktexemplar af städade och byggliga sådana — fattat posto med sin eld af månoga slag. Först var den temligt stora ruinen rundt omkring och helt tätt omkantad af kulörta lyktor, en röd och en blå, hvilket gaf en ganska vacker anblick i det allt mer tilltagande mörkret. Sedan var der verkligen ett ganska nätt fyrverkeri, som Jyckades bra i den lugna qvälien med sin mulna bimmel. Lyktorna hade de snälla herrarna på lediga stunder sjelfva förfärdigat och äfven många bland fyrverkeripjeserna; de andra hade de skaffat sig från annat håll. Det vackrast af allt vår dock de röda, gröna och hvita bengaliska eldarne, som tändes än utanför kyrkoruinen, än inuti densamma och hvilka voro af en otrolig effekt. Med sina toma gluggar, inifrån upplysta, liknade den ett spöke, som med eldögon glor omkring sig i natten; utifrån, deremot, en gammal forntidskämpe, sorgset betraktande den nya tidens äflan. Och under allt detta spelade skarpskyttemusiken, zom nu med våren tycks hafva vaknat till nytt lif; dock omvexlade musikstyckena med sång. Jag hade, tillika med 1 ågra bekanta, tagit plats på vägen, just utanför Kungsladugården, der vi stodo, som vi tyckte, i fred för allt yttre störande buller och läto syn och hörsel njuta af hvad som bestods, då ett råmande innanför den långa fäbuslängan plötsligt erinrade om hvad Braun skrifvit, vid tillfälle om en simulacre här för 22 år sedan, deribland förekommo dessa rader: eOch skotten dundra — Från klippan ned Och korna undra — I Mariefred. Men korna må gerna undra. Det är dock icke första gången man här fått fröjda sig åt musik och lusteldar. En 85-årig man, som ännu lefver, vet att berätta mycket om Gripsholm i Gustaf III:s lysande dagar, och Gripsholm och Mariefred äro ju ett. Han säger, att den gamla kyrkan (Kernbo) då ganska ofta plägade blifva upplyst af bengalieka eldar, äfven som alt man hade lusteldar på sjön och fyrverkeri på land, för att roa snillekonungen och bans glada hof. Det vissa är, att denna Valborgsmessoafton var ganska tngenäm och att allt var väl lyckadt. : Första maj var, som man lätt kan tänka sig, bär ganska tyst; men på qvällen, då det blifvit mörkt, fick man se den vackra, tätt intill sjöstranden belägna källarträdgården upplyst, samt en och annan raket och luftbägare denfrån uppstiga. Der afbrunno äfven flera vackra fyrverkeripjeser och musik och sång. omvex!ade till kl. 12 på natten, då de unga männen aftågade till Bina hem, sjungande ännu en och annan nationalsång. Qvällen var äfven nu lugn. Den i dunkel insvepta naturen låg så tyst, som det slumrande, i sin moders kappa insvepta barnet. Endast det taktmessiga svallet af Mälarens vågor störde — nej, icke störde, utan snarare höjde effekten af det hela. Gripsholms herrliga slott, med sina fyra torn, reste sig majestätiskt på taflans förgrund och den förtjusande parken, med sina ännu bladlösa träd, bildade på afstånd en ram omkring densamma FYN SEO EAA JEN LET men ehuru han hjelpte mig med all sin styrka,