Änätligen blef det middag och just som vi sams
lades till måltiden kom en och sade: Jag skall be-
rätta något riktigt storartadt för aftoven: Kucku
skall flyga, — Kucku! — Ja. — Skall han flyga?
— Ja, det skall han.
Nu tycker du väl, att det der låter underligt.
Kucku ar ju detsamma som göken och göken må-
ste väl flyga, eftersom han blifvit af naturen för-
sedd med vingar.
Nå, ja, så pass mycket naturalhistoria kan också
jag. Men nu var det icke fråga om den verkliga
göken, hvilken, 0os3 veterligen, ännu icke besökt
våra nejder i år, utan om en menniska med ök-
namnet Kucku.
Kucku — hvars egentliga namn jag icke vet —
är ett samhällets olycksbarn, en trashank, med omaka
ögon öch temligen klent utrustad i fråga om för-
ståndsgåfvor. Så snart gatpojkarne få se bonom
ropa de kucku, sätta båda händerna krumma för
munnen och gsla af bjertans grund. Han är, gör
och har ingenting, men krälar sig dock, besynner-
ligt nog, fram genom verlden, likt så många andra
af samhällets paddarter.
eNeje, yttrade en af oss, sär det fråga om en
högre flygt inom vår stad, så icke skall Kucku visa
sig i spetsen för den. Han är dessutom bara en
titulärfogel och vi ha ju ordinarie foglar, så-
szom vår aktningsvärde Hök, vår unga, förbopp-
ningsfulla Uggla, de der ehuru hvar i sin genre
bättre skulle passa till representanter för den nya
flygten.
Så skämtades och skrattades under middagsmål-
tiden, och ingen gjorde just särdeles höga tankar
om aftonens företeelser. — Men helt annat blef
man varse, då solen gått ned.
Kring den från sina vinterbojor befriade Mäla-
rens stränder tändes nu, der och hvar, de sedvan-
liga eldarna, af tjärtunnor etc. etc. De brunno
vackert och klart, ty vädret var stilla och lugnt, så-
som hade vinden baft undseende med dessa oskyl-
diga flammor, af glada menniskor tända på den
unga vårens altare. De brunno ända till klockan
5 på morgonen, Gå de släcktes af ett ymnigt maj-
regn.
Men nu hade man stått länge vog vid sjöbryg-
gan, och det förspordes att allt var i ordningder-
uppe vid ruinen. Ditåt drogo sig nu db stora ska-
rorpa af gamla och unga, böga och låga, och den
vandringen medförde sannerligen sin belöning.
På en liten höjd, straxt utom staden, står en
mörk ruin — det är l mningar efter Kernbo gamia
kyrka, ett vördnadsbjudande minne efter hänsofna
fäder och försvunra sekler. Det är densamma ruin,
som för några Jå år sedan — om jag j missmin-
ner mig, genom kapten Björkmans försorg — blef
omslagen med jervband, på det den -ej måtte med
ens falla i grus. Det är en aflångt fyrkantig bygg-
nad af sten, hvarsf alla de spetsiga, mot böjden
sträfvande gaflarva qvarstå, medan ingen skymtaf
tak finnes qvar, och tillåtes eåledes både sol och
måne att fritt blicka in i den mörka helgedomens
doldaste vrår.
Här hade pu stadens ungherrar — riktiga prakt-
exemplar af städade och byggliga sådana — fattat
posto med sin eld af månoga slag. Först var den
temligt stora ruinen rundt omkring och helt tätt
omkantad af kulörta lyktor, en röd och en blå,
hvilket gaf en ganska vacker anblick i det allt mer
tilltagande mörkret. Sedan var der verkligen
ett ganska nätt fyrverkeri, som Jyckades bra
i den lugna qvälien med sin mulna bimmel. Lyk-
torna hade de snälla herrarna på lediga stunder
sjelfva förfärdigat och äfven många bland fyrver-
keripjeserna; de andra hade de skaffat sig från an-
nat håll. Det vackrast af allt vår dock de röda,
gröna och hvita bengaliska eldarne, som tändes än
utanför kyrkoruinen, än inuti densamma och hvilka
voro af en otrolig effekt. Med sina toma glug-
gar, inifrån upplysta, liknade den ett spöke, som
med eldögon glor omkring sig i natten; utifrån, der-
emot, en gammal forntidskämpe, sorgset betraktande
den nya tidens äflan.
Och under allt detta spelade skarpskyttemusiken,
zom nu med våren tycks hafva vaknat till nytt lif;
dock omvexlade musikstyckena med sång.
Jag hade, tillika med 1 ågra bekanta, tagit plats
på vägen, just utanför Kungsladugården, der vi
stodo, som vi tyckte, i fred för allt yttre störande
buller och läto syn och hörsel njuta af hvad som
bestods, då ett råmande innanför den långa fäbus-
längan plötsligt erinrade om hvad Braun skrifvit,
vid tillfälle om en simulacre här för 22 år
sedan, deribland förekommo dessa rader:
eOch skotten dundra — Från klippan ned
Och korna undra — I Mariefred.
Men korna må gerna undra. Det är dock icke
första gången man här fått fröjda sig åt musik och
lusteldar. En 85-årig man, som ännu lefver, vet
att berätta mycket om Gripsholm i Gustaf III:s ly-
sande dagar, och Gripsholm och Mariefred äro ju
ett. Han säger, att den gamla kyrkan (Kernbo)
då ganska ofta plägade blifva upplyst af bengali-
eka eldar, äfven som alt man hade lusteldar på
sjön och fyrverkeri på land, för att roa snille-
konungen och bans glada hof. Det vissa är, att
denna Valborgsmessoafton var ganska tngenäm och
att allt var väl lyckadt. :
Första maj var, som man lätt kan tänka sig, bär
ganska tyst; men på qvällen, då det blifvit mörkt,
fick man se den vackra, tätt intill sjöstranden be-
lägna källarträdgården upplyst, samt en och annan
raket och luftbägare denfrån uppstiga. Der af-
brunno äfven flera vackra fyrverkeripjeser och mu-
sik och sång. omvex!ade till kl. 12 på natten, då
de unga männen aftågade till Bina hem, sjungande
ännu en och annan nationalsång.
Qvällen var äfven nu lugn. Den i dunkel in-
svepta naturen låg så tyst, som det slumrande, i sin
moders kappa insvepta barnet. Endast det takt-
messiga svallet af Mälarens vågor störde — nej,
icke störde, utan snarare höjde effekten af det
hela. Gripsholms herrliga slott, med sina fyra torn,
reste sig majestätiskt på taflans förgrund och den
förtjusande parken, med sina ännu bladlösa träd,
bildade på afstånd en ram omkring densamma
FYN SEO EAA JEN LET
men ehuru han hjelpte mig med all sin styrka,