— Se så mamsell, stå inte der och lipa längre,
utan helsa på honom, vår nye hyresgäst. Sedan,
vändande sig till mig, tillade hon: - Det är min
gudotter Turlurette, som studerar på konserva-
torium,
Jag upprepade namnet Turlurette med ett
uttryck i min röst, om hvars betydelse port-
vakterskan misstog sig.
— Detta namn förvånar er, min herre? Jag
kan icke bjelpa det. Det var ett öknamn på
hennes mor, jag har gifvit det åt flickan som
minne af den aflidna. Gud styre så, att flick-
ungen uppförer sig bättre än mor hennes!
— Ah, svarade jag, madame Turlurette har
råkat ut för olycka?
— Ack, min herre, det var på ett hårsmån
nära, att flickstackarn hade blifvit prinsessa
eller något ditåt.
I kiunnen lätt föreställa er, att hennes ord
fängslade all min uppmärksamhet. Jag såg den
första gryningen 3 ljus uti det mörker som
under lång tid höjt hemligheten af marskalkens
slutliga framgång i Wien.
— Ni uppväcker min nyfikenhet, sade jag till
portvakterskan; jag är en stor vän af historier,
ni får lof att berätta mig den här.
Den beskedliga gumman grep med synbart
nöje detta tillfälle att tala ensam och länge.
Se här hennes berättelse.
1814 voro farst v. Metternich, grefve von
Stadion och hr de Talleyrand sysselsatta att
med de andra, fullmäktige öfverlägga om pariser-
traktaten. Dessa trenno statsmän hadv blifvit
så förtroliga vänner som det är möjligt för di-
lomater att blifva. Ofta sedan dagens arbeten
lifvit slutade, återförenade dem aftonens nöjen.
En dag, efter en gemensam middag, begåfvo
de sig inemot klockan 9 till operan. De togo
nigge i ring Falleyrands lila loge.
Jak TUsoreviS Auusuroiekö iratton; sade
furst Metternich, genomögrande alficher.
SLS RR