— Se så mamsell, stå inte der och lipa längre, utan helsa på honom, vår nye hyresgäst. Sedan, vändande sig till mig, tillade hon: Det är min gudotter Turlurette, som studerar på konservatorium, Jag upprepade namnet Turlurette med ett uttryck i min röst, om hvars betydelse portvakterskan misstog sig. — Detta namn förvånar er, min herre? Jag kan icke bjelpa det. Det var ett öknamn på hennes mor, jag har gifvit det åt flickan som minne af den aflidna. Gud styre så, att flickungen uppförer sig bättre än mor hennes! — Ah, svarade jag, madame Turlurette har råkat ut för olycka? — Ack, min herre, det var på ett hårsmån nära, att flickstackarn hade blifvit prinsessa eller något ditåt. I kiunnen lätt föreställa er, att hennes ord fängslade all min uppmärksamhet. Jag såg den första gryningen 3 ljus uti det mörker som under lång tid höjt hemligheten af marskalkens slutliga framgång i Wien. — Ni uppväcker min nyfikenhet, sade jag till portvakterskan; jag är en stor vän af historier, ni får lof att berätta mig den här. Den beskedliga gumman grep med synbart nöje detta tillfälle att tala ensam och länge. Se här hennes berättelse. 1814 voro farst v. Metternich, grefve von Stadion och hr de Talleyrand sysselsatta att med de andra, fullmäktige öfverlägga om parisertraktaten. Dessa trenno statsmän hadv blifvit så förtroliga vänner som det är möjligt för dilomater att blifva. Ofta sedan dagens arbeten lifvit slutade, återförenade dem aftonens nöjen. En dag, efter en gemensam middag, begåfvo de sig inemot klockan 9 till operan. De togo nigge i ring Falleyrands lila loge. Jak TUsoreviS Auusuroiekö iratton; sade furst Metternich, genomögrande alficher. SLS RR