Bref till Dagens Nyheter. Norrtelje .den 26 april 1868. Nyss anländ till den berömda bad-staden Norrtelje, har jag icke mycket att berätta om ställningar och förhållanden härstädes, annat än att staden går allt mera framåt, att badinrättningarne iordningställas och attrum putsas upp och möbleras, allt med smak och komfort, för väntade och efterlängtade badgäster. Det har kommit på min lott att flacka omkring i verlden bland i jernvägskupå, ibland i postdiligens och stundom äfven — då icke någon annan utväg finnes — på rapphöna. På sista rappnöne-resan norr om hufvudstaden har jag gjort följande iakttagelser: Att inom Sjuhundra härad af Stockholms län finnes vid korsvägarnpe inga vägvisare, hvilket hade till följd att jag vid en korsväg i Röö socken kom rakt på villospår. Nå det var då icke första gången, lärer ni väl säga, och, Gud nås, ni bar rätt deri. — Jag hade åkt ungefär en hel mil då skjutsgossen sade till mig: errn ska ju håt Norrtelje örde ja ? — Ja visst, min gosse, svarade jag. Ja, dä va he visst värt hatt plåga kampa me att kjöra så är rasande fort, för vi ä bakerat på gali väg. Och det har du inte sagt mig förut, sade jag förargad. Nej, va behöfde ja de, ja kjör ja, vart de bär, bara errn vill håka. Följden blef att vi måste vända och slutligen kommo vi på den rätta vägen, som äfven synes deraf, att jag nu välbehållen befinner mig på destinationsorten. Emellertid torde vederbörande inom häradet i nåder taga anmärkningen ad notam, och uppsätta behöfliga vägvisare till nytta för så väl mig som andra resande, hvilka icke äro lika väl lokaliserade inom häradet som bondkamparne, ty bönderna solva gemenligen på åkdonen och hästarne föra dem ändå den rätta vägen. Inom Sko socken af Upsala län går en svår nervfeber, som bortrykt flere personer och uti en annan socken af samma län hafva svåra smittkoppor utbrutit med samma påföljd. Provincialläkaren har således jemn sysselsättning, men jag såg att den doktorn hade bättre åkdon än jag, och då må han gerna åka. — LD. M.