mannen se eller åtminstone läsa i tidningarne
hura hans fader stått på schavotten...
Fulmen uppgaf ett rop af fasa.
— Ni känner Armand, fortfor Damen med
svarta handsken triumferande, och ni vet att
han tusen gånger heldre skulle vilja dö än upp-
lefva den förfärliga katastrof, som jag nu talat
om... Och när han får höra att han har er
att tacka för hela olyckan, skall han säkerligen
hata er, i stället för att, såsom ni afser, fatta
tillgifvenhet för er...
— Nog, nog, min fru!
— Och vidare: en man med hans karakter
kan icke beqväma sig till att lefva med ett
fläckadt namn. Han skall döda sig sjelf, och
hvad har pi i sådant fall vunnit? Ingenting; ni
har blott låtit fadrens missgerningar i dubbel
måtto återfalla på barnet.
— Ni har rätt, min fru — och ri har segrat.
Redan i morgon skall Armand vara hos er.
Som man ser, led Fulmen äfven nu nederlag.
Hennes plan blef omintetgjord; och kunde det
väl gå annorlunda? Damen med svarta hand-
sken hade ju de kraftigaste vapen att förfoga
öfver, under det att dansösens hela styrka låg
i hennes goda vilja och i hennes fintlighet.
Följande dagen på aftonen infann sig Armand
verkligen hos sitt hjertas herrskarinna. Denna
väntade honom; hon var ensam, allvarsam och
sorgsen,
— Min vän, sade hon, i det hon räckte den
unge mannen handen, jag vet hvarifrån ni
kommer.
— Huru! vi vet det?
— Och jag vet hvarför man har cenleverat er
och i två dagar hållit er fången.
— Åh! var lugn, yttrade Armand, lord G..-
och Maurice Stephan skola få gifva mig upp-
rättelse...
— Nej, de skola icko duellera med er.