mannen se eller åtminstone läsa i tidningarne hura hans fader stått på schavotten... Fulmen uppgaf ett rop af fasa. — Ni känner Armand, fortfor Damen med svarta handsken triumferande, och ni vet att han tusen gånger heldre skulle vilja dö än upplefva den förfärliga katastrof, som jag nu talat om... Och när han får höra att han har er att tacka för hela olyckan, skall han säkerligen hata er, i stället för att, såsom ni afser, fatta tillgifvenhet för er... — Nog, nog, min fru! — Och vidare: en man med hans karakter kan icke beqväma sig till att lefva med ett fläckadt namn. Han skall döda sig sjelf, och hvad har pi i sådant fall vunnit? Ingenting; ni har blott låtit fadrens missgerningar i dubbel måtto återfalla på barnet. — Ni har rätt, min fru — och ri har segrat. Redan i morgon skall Armand vara hos er. Som man ser, led Fulmen äfven nu nederlag. Hennes plan blef omintetgjord; och kunde det väl gå annorlunda? Damen med svarta handsken hade ju de kraftigaste vapen att förfoga öfver, under det att dansösens hela styrka låg i hennes goda vilja och i hennes fintlighet. Följande dagen på aftonen infann sig Armand verkligen hos sitt hjertas herrskarinna. Denna väntade honom; hon var ensam, allvarsam och sorgsen, — Min vän, sade hon, i det hon räckte den unge mannen handen, jag vet hvarifrån ni kommer. — Huru! vi vet det? — Och jag vet hvarför man har cenleverat er och i två dagar hållit er fången. — Åh! var lugn, yttrade Armand, lord G..och Maurice Stephan skola få gifva mig upprättelse... — Nej, de skola icko duellera med er.