— Ni älskar mig således ännu?
— För evigt tillhör mitt bjerta er, svarade
han; och hvad jag har lidit under de åtta da-
gar som förflutit sedan ni bannlyste mig från
er närhet, det kan jag sannerligen icke be-
skrifva... Men ni gissar det väl...
— Kanske, sade hon.
— Dock, återtog han, i det att tårar fram-
trängde ur hans ögon, dock hade jag alltid
lydt er, alltid utfört era befallningar, utan att
kritisera dem, med ett ord, jag hade blifvit
ett villigt verktyg i era händer, och jag kände
mig lycklig öfver min lott... Ack! säg mig
hvad har jag då gjort för att förtjena er ogunst?
— Ingenting, lydde svaret.
— Således är jag icke brottslig i era ögon?
— Nej, min vän.
Han kyste hennes hand med hänförelse. Hon
fortfor, alltid lika lugn, alltid med ett leende
på läpparne:
— Min vän, ni beklagar er öfver mig, och
måhända har ni skäl dertill — åtminstone kan
det synas så... Efter att länge ha undvikt
er, länge varit döf för era försäkringar om kär-
lek och trohet, lät jag mig slutligen besegras.
Så mycken ståndaktighet, så många ömhetsbe-
vis rörde mig. Då följde ni mig till Baden.
Jag tog er till medhjelpare vid utförandet at
min hämndplan och ni hade mod till att full-
göra Kvad jåg ålade er...
Ett moln lägrade sig på Armands panna.
Han kom ihåg den föraktliga rol han spelat
vis-å-vis fru VAsti.
— Men, skyndade sig Damen med svarta
handsken att tillägga, låtom 0s3 lemna dessa
plågsamma minhen, min vän. Ni följde mig
tillbaka till Paris, och jag lät er komma och
helsa på mig alla dagar, ibland två gånger om
dagen. Mitt hotell stod öppet för er; ni kunde