— Ni älskar mig således ännu? — För evigt tillhör mitt bjerta er, svarade han; och hvad jag har lidit under de åtta dagar som förflutit sedan ni bannlyste mig från er närhet, det kan jag sannerligen icke beskrifva... Men ni gissar det väl... — Kanske, sade hon. — Dock, återtog han, i det att tårar framträngde ur hans ögon, dock hade jag alltid lydt er, alltid utfört era befallningar, utan att kritisera dem, med ett ord, jag hade blifvit ett villigt verktyg i era händer, och jag kände mig lycklig öfver min lott... Ack! säg mig hvad har jag då gjort för att förtjena er ogunst? — Ingenting, lydde svaret. — Således är jag icke brottslig i era ögon? — Nej, min vän. Han kyste hennes hand med hänförelse. Hon fortfor, alltid lika lugn, alltid med ett leende på läpparne: — Min vän, ni beklagar er öfver mig, och måhända har ni skäl dertill — åtminstone kan det synas så... Efter att länge ha undvikt er, länge varit döf för era försäkringar om kärlek och trohet, lät jag mig slutligen besegras. Så mycken ståndaktighet, så många ömhetsbevis rörde mig. Då följde ni mig till Baden. Jag tog er till medhjelpare vid utförandet at min hämndplan och ni hade mod till att fullgöra Kvad jåg ålade er... Ett moln lägrade sig på Armands panna. Han kom ihåg den föraktliga rol han spelat vis-å-vis fru VAsti. — Men, skyndade sig Damen med svarta handsken att tillägga, låtom 0s3 lemna dessa plågsamma minhen, min vän. Ni följde mig tillbaka till Paris, och jag lät er komma och helsa på mig alla dagar, ibland två gånger om dagen. Mitt hotell stod öppet för er; ni kunde