BANMEN MED SVARTA HANDSKEN.
(Fortsättning af Det Hemliga Förbundet.)
(forts. fr. föreg. n:r.)
— Ack! inföll Fulmen, jag tror mig hafva
gissat hvari det kommer att bestå: hon vet att
hans son ntgör det enda föremålet för hans
ömhet, vid honom knyta sig alla hans förbopp-
ningar och alla haus farhågor, och genom att
störta Armand i olycka skall hou således träfra
öfversten på den ömtåligaste sidan.
Maurice ryste.
— Det är tyvärr så att deune öiverste Leon,
den fordom så djerfve och hjertiöse skurk, på
hvilkens befallning så mycket blod utgjutits, för
rärvarande, så till sägandes, nära nog uppgått
uti sin son, Mans eget lif har icke för honom
något värde, han tänker icke mera på sig sjelf,
utan Armand är bans alt, och han kan således
icke gerna straffas på något annat sätt än me-
delbart genom honxom... Jag tror att Damen
med svarta handsken länge har tvekat att Jåta
den oskyldige lida i stället för den brottslige;
men förmodligen har hoa nu fattat sitt beslut.
Flera gånger har hon sagt till mig med on viss
vrede: ;
— Hör på, för bort den unge mannen, om ni
älskar honom, för honom långt bort ifrån mig,
till verldens ända, Om så behöfves.
— Nå, hvarför har ni icke efterkommit denna
uppmaning?
— Ack! jag har ju redan sagt er att Armand
älskar henne, att han trots mina böner stannat
hos henne såsom en slaf, såsom ett villigt red-
skap... Han har tjenat denna qvinna, ban har
varit henne bebjelplig vid hämadplanernas ut-
förande... t
— 0! utbrast engelsmannen.