gen äktenskaplig himmel, hushållerskorna visste
nu rakt intet hvar de skulle göra af tiden och
köksorna började föra ett latmanslif. Man bara
åt Liebigs kött-extrakt, kände sig alltmer väl-
mående och trodde Gud, Liebig och det syd-
amerikanska kött-extrakt-kompaniet om godt.
Men de makter, som aldrig unna menniskorna
någon ostörd glädje, hämndgudinnorna, Eumeni-
dernä, vakade; de satte sig i verksamhet och
sammansvuro sig med — professor Almån i
Upsala, för att störta den allmänna friden och
återgifva bekymret dess hedersplats i hushållen.
— Det är bara kryddadt vatten, sade hr
Almån. Det är så gu inte rentvatten en gång,
utan uppblandadt med litet piff och puff med
tillsats af svassande hocus-pocus, skrek Up-
sala-posten. När en hund börjar tjuta, då in-
stämma genast grannskapets alla hundar, det är
en känd sak. — Det är inte en gång rent vat-
ten, det är bara hocus-pocus, ljöd det från lan-
dets alla hörn. Allmänt lyssnande och allmän
bestörtning! Jag känner en familj långt up
på norr, som under en månads tid snart sagdt
ej förtärt annat än Liebigs köttextrakt. Barnet
i huset led af skrofler och var magert, hus-
fadren hade magkatarr och började bli genom-
skinlig, frun hade stundom besynnerliga anfall
åt hufvudet af den besynnerligaste af alla sjuk-
domar och var — om det bekanta uttrycket
tillåtes mig — mager som en skrika. Kött-
extraktet kom, frun började portionera ut sina
knifsuddar, det smakade förträffligt, sjukdoms-
symptomerna försvunno och familjen tilltog märk-
bart i fetma för hvarje dag. Kom så hr Almens
attentat. Familjen är nu åter på tillbakagående:
än mer, den har fått nya plågor, åtminstone
fruktan för sådana. — Tänk, sade mannen till mig
ör ett par dagar sedan och såg obeskrifligt be-
kymrad ut — tänk om vi allesamman äro på
väg att få vattusot! Jag har aldrig väntat på
någonting så ifrigt, som på att få se om ej nå-
gon skall ha förmåga att vederlägga hr Almen.
Derpå väntar nog hela allmänheten med den
största oro. För att ha någon angenäm för-
ströelse under tiden, skulle jag vilja tillråda
allmänheten att göra ett besök i Föreningens
för nordisk konst exposition, som pågår alla da-
gar i föreningens lokal en trappa upp i Berns
hus, ingången från Näckströmsgatan. Der fin-
nes för närvarande mycket att se, till och med
mycket verkligt vackert. Med lika skäl som
man kunde säga, att denna förenings sista vinst-
utlottning var den värdefullaste, som förekommit
sedan föreningen för nordisk konst stiftades, kan
man påstå att den nu pågående expositionen är
eh al de rikhaltigaste och intressantaste, som
föreningen någonsinn haft. Man finner der re-
presenterade namn, som inom den fosterländska
målarkonsten redan intagit framstående rum, och
äfven namn, som säkert en gång skola helsas
som stjernor, om icke solar, på vår konsthim-
mel. Jag öfverlemnar åt allmänheten sjelf att
se och bedöma och vill endastifästa uppmärksam-
heten på en liten konstprodukt, som lätt kunde
förbises, något som den visst icke förtjenar. Det
är ett af den blygsamma husslöjdens förnämsta
verktyg, i gamla tiden ofta sedt och gerna an-
vändt i de förnämas hem, i högan lofts bur,
men nu förvisadt till bond, och torparstugan,
nemligen en spinnrock. Men hvilken spinnrock!
Jag vågar påstå, att den allra förnämsta frö-
ken, den superfinaste prinsessa ej skulle kunna
önska sig en vackrare rock att spinna på —
om hon nemligen hade lust att spinna. Man
vore frestad att tro, att denna spinnrock är en
af dem, på hvilka sagans små prinsessor tvinnat
sina garn af guld, man vore frestad att tro det,
om e6j en papperslapp låge bredvid och upplyste,
4tt det lilla konstverket ör förfärdigadt af pos-
gessionaten ÅA. L. Levin och kan få köpas för
300 rdr. Denna summa kan visserligen synas
stor, men vi kunna gerna komma öfverens om,
att hr Levin alldele3 icke för det priset spin-
ner silke på sådana spinnrockar.
Huru lätt det är att oskyldigt få en klick på
sig, vet mången af gammalt; hr S— vet det sedan
ett par dagar. Hr S— gick i onsdags på Carl XIII:s
torg och spekulerade öfver hvad i Herrans namn
de stora stenmassorna, som der finnas uppstap-
lade, skola användas till. Hr S— sätter en he-
der uti att vara menniska och att ingenting
menskligt skall vara honom främmande; är för
öfrigt den hederligaste själ på jorden. Som
sagdt, hr S— gick och funderade öfver hvad
meningen var med stenarne, då han på en af
dem fick se liggande en portmonnä. — Hml.
En portmonnä, den är tappad — tänkte hr S—
och tog upp den. Portmonnän var ganska snygg,
men äfven ganska tunn. Hr S— öppnade den.
Ej ett öre fanns deri, endast ett hopvikt pap-
per, som han vecklade upp och hvarpå han läste :
Hvarför hade du så brådtom att taga denna
nortmonnä? Derigenom visade du din tjufaktiga