— Markis Emanuel de Flars fiender vilja att han skall blifva tokig eller åtminstone såsom sådan ansedd. Major Arleff hade knappt hunnit såga detta, förrän dörren öppnades och baron de MortDieu visade sig. Han var nu icke längre insvept. i lakanet, utan klädd i.svart frack och prydd med hederslegionens kors. Vid hans åsyn upptändes herr Chalambel af vrede. För andra gången steg han upp ifrån soffan; och han gick rakt fram mot herr de Mort-Dieu samt mätte denne med blicken. — Baron, sade han, som jag icke känner denne man är det till er jag har att hålla mig. Med denne man menade markisen naturligtvis herr Arleff. Majoren gjorde en axelryckning och teg; men dfver baronens anlete sväfvade ett sorgset leende. — Min käre Chalambel, sade han, ni tror helt säkert att jag är er fiende, att det är af afundsjukä. öfver er framgång, jemförd med mitt elände, eller något annat föraktligt motiv, som förmår mig att handla mot er så som Jag gör. — Jå, Hvad annat skulle jag väl tro? — Nåväl, markis, ni misstager er; det är verkligen mot min vilja jag tillskyndar er allt detta onda. — Mot er vilja?... Förklara er! — Nåväl, det är icke jag, som mot er har fiendtliga afsigter, utan en annan person, hvilken jag, tyvärr, måste oinskränkt lyda. — Baron de Mort-Dieu, denna ursäkt kan jag icke godkänna, så vida ni ej tydligen bevisar för mig sanningen af ert besynnerliga påstående. Jag måste eljest anse detta vara en dikt ...: Och, tillade han, vare härmed huru som helst, ett faktum är att ni tillåtit er drifva