— Och det är på min bekostnad man roat sig?
— Ja.
— Godt! sade markiseu, i det han steg upp
från soffan. Ni har väl ingenting emot att gifva
mig upprättelse, baron, förmodär jag?
— Nej, genmälde herr de Mort-Dieu; men
jag föreställer mig att ni gerna vill veta hvilket
motiv har förmått mig drifva gäck med er.
— Jag är beredd att höra er.
Herr de Mort-Dieu pekade på den hemlig-
hetsfulle doktorn, sägande:
— Denne herre är min medbrottsling ... Han
är en vän till mig och Blidah.
— Ah! ni känner Blidah, ni också?
— Ja visst.
Ett föraktfullt löje krusade markisens läppar.
— Ni. har då förmodligen varit med om att
dela mina femhundratusen francs, sade han.
— Nej, ingalunda.
— Men herrn derborta hade bestämdt något
ntresse af.affären...
— Ni -bedrager er, min herre, yttrade major
Arleff kallt. Blidah har för öfrigt icke fått
pengarne ...
— Ah!
— De äro ännu i mitt förvar.
Markisen betraktade honom öfverraskad.
— Och jag, tillade majoren, är beredd att
gifva er dem tillbaka.
Medan herr Arleff yttrade detta, framtog han
ur sin plånbok de båda vexlarne och räckte
dem åt den häpne markisen.
— Ni skämtar, min herre, utropade denne.
— Nej, jag talar fullt allvarsamt.
Och då Emanuel tvekade att återtaga Vex-
larne, inföll baronen.
— Min bäste markis, vi ha gerna litet roligt
ibland på andras bekostnad, men vi äro inga
tjufvar. - Brefvet, som ni har återköpt är ännu
i vår if
— Hvad för slag! utropade markisen. Nej,
nu börjar det gå alltför långt, Jag har brännt