— Och det är på min bekostnad man roat sig? — Ja. — Godt! sade markiseu, i det han steg upp från soffan. Ni har väl ingenting emot att gifva mig upprättelse, baron, förmodär jag? — Nej, genmälde herr de Mort-Dieu; men jag föreställer mig att ni gerna vill veta hvilket motiv har förmått mig drifva gäck med er. — Jag är beredd att höra er. Herr de Mort-Dieu pekade på den hemlighetsfulle doktorn, sägande: — Denne herre är min medbrottsling ... Han är en vän till mig och Blidah. — Ah! ni känner Blidah, ni också? — Ja visst. Ett föraktfullt löje krusade markisens läppar. — Ni. har då förmodligen varit med om att dela mina femhundratusen francs, sade han. — Nej, ingalunda. — Men herrn derborta hade bestämdt något ntresse af.affären... — Ni -bedrager er, min herre, yttrade major Arleff kallt. Blidah har för öfrigt icke fått pengarne ... — Ah! — De äro ännu i mitt förvar. Markisen betraktade honom öfverraskad. — Och jag, tillade majoren, är beredd att gifva er dem tillbaka. Medan herr Arleff yttrade detta, framtog han ur sin plånbok de båda vexlarne och räckte dem åt den häpne markisen. — Ni skämtar, min herre, utropade denne. — Nej, jag talar fullt allvarsamt. Och då Emanuel tvekade att återtaga Vexlarne, inföll baronen. — Min bäste markis, vi ha gerna litet roligt ibland på andras bekostnad, men vi äro inga tjufvar. Brefvet, som ni har återköpt är ännu i vår if — Hvad för slag! utropade markisen. Nej, nu börjar det gå alltför långt, Jag har brännt