fikationen således härrörde antingen af ett miss-
tag eller ock — denna tanke föresväfvade ho-
nom äfven — af ett elakt försök utaf hans
fiender, hvilket totalt misslyckats, emedan han
sjelf kunde kontrollera uppgiften och visste att
den var falsk, så blef han dock underlig till
mods, och då han tänkte på baronen, föreföll
det honom nästan som hade han sett spök-
lik ut.
Under det han satt och grubblade öfver,
hvem som kunde ha till den grad liknat baros
nen att man misstagit sig om person, kom en
af hans intima vänner på besök till honom.
Det var statsrådet, vicomte Octave de R...
— Vet ni, sade Emanuel, sedan han helsat
på vicomten, hvad jag sitter och tänker på.
Jo, föreställ er, jag fick nyss notifikation om
att baron de Mort-Dieu aflidit...
— Nå?
— Och till på köpet att det var för fyra
dagar sedan han dog.
— Hvilka tankar har väl denna händelse
framkallat hos er.
— Åh! vänta, skall ni få höra... det är
icke mera än på sin höjd tre timmar sedan ba-
ronen var på besök hos mig..-.
Vicomte de R... betraktade sin vän med
förvåning.
— Det är omöjligt, sade han, ty herr de
Mort-Dieu har redan varit död i fyra dagar.
— Min bäste vän, hur kan ni påstå att en
person aflidit för fyra dagar sedan, som jag
sett med mina egna ögon och med hvilken jag
samtalat icke allenast i dag här hemma, utan
äfven i förrgår på gatan...
Vicomten smälog, men på samma gång af-
speglade sig er viss oro i hans drag. Han var
rädd lör att hans vän besvärades af andesyner
midt på ljusa dagen.
Emellertid framtog han ur sin ficka ett bref