fikationen således härrörde antingen af ett misstag eller ock — denna tanke föresväfvade honom äfven — af ett elakt försök utaf hans fiender, hvilket totalt misslyckats, emedan han sjelf kunde kontrollera uppgiften och visste att den var falsk, så blef han dock underlig till mods, och då han tänkte på baronen, föreföll det honom nästan som hade han sett spöklik ut. Under det han satt och grubblade öfver, hvem som kunde ha till den grad liknat baros nen att man misstagit sig om person, kom en af hans intima vänner på besök till honom. Det var statsrådet, vicomte Octave de R... — Vet ni, sade Emanuel, sedan han helsat på vicomten, hvad jag sitter och tänker på. Jo, föreställ er, jag fick nyss notifikation om att baron de Mort-Dieu aflidit... — Nå? — Och till på köpet att det var för fyra dagar sedan han dog. — Hvilka tankar har väl denna händelse framkallat hos er. — Åh! vänta, skall ni få höra... det är icke mera än på sin höjd tre timmar sedan baronen var på besök hos mig..-. Vicomte de R... betraktade sin vän med förvåning. — Det är omöjligt, sade han, ty herr de Mort-Dieu har redan varit död i fyra dagar. — Min bäste vän, hur kan ni påstå att en person aflidit för fyra dagar sedan, som jag sett med mina egna ögon och med hvilken jag samtalat icke allenast i dag här hemma, utan äfven i förrgår på gatan... Vicomten smälog, men på samma gång afspeglade sig er viss oro i hans drag. Han var rädd lör att hans vän besvärades af andesyner midt på ljusa dagen. Emellertid framtog han ur sin ficka ett bref