Sma bref från Stockholm. Fastlagen är förbi och man kan åter börja på att lefva godt, om man nemligen har något att lefva godt utaf. Dermed blir det dock kinkigare för hvarje dag, enligt hvad en af hufvudstadens tusen kungl. sekreterare upplyste mig om i går; ty — sade han — det allmänna förtroendet har blifvit totalt undergräft genom de Wijkanderska förfalskningarne; aflärslifvet är såsom ett irrbloss öfver en afgrund; misstänksamhetens gift anfräter alla sinnen; gamla affärsvänner börja se snedt på hvarandra och på ett förnärmande sätt granska hvarandras namnteckningar; fadren tror ej längre sonen och sonen ej fadren; bröder vända ryggen åt hvarandra; svärfadren lemnar mågen ej mer några förskotter (det är då egentligen ingenting nytt!); alla menniskor stå, hvad beträffar förhållanden, hvilka hafva närmare eller fjerrmare gemenskap med penningen, såsom hund och katt emot hvarandra och — det värsta af allt! — källarmästaren, hos hvilken jag är årsgammal kund, har blifvit den mest frenetiske anhängare af iden om konsumtionskreditens inskränkning till den möjligast korta tid — han vill inte ens ge en veckas kredit, och följden blir naturligtvis den, att hela mitt återstående lif är hemfallet åt den mest obevekliga fastlag — en fastlag utan både mjölk och simlor — ett lif utan en enda fettisdag, endast en kedja af askonsdagar och långfredagar, utan hopp om någon påskglädje! Målningen var onekligen hemsk. Så illa står det väl ändå ej till, invände jag, och kom i detsamma att tänka på, att det här i verlden ändock finnes bra många menniskor, som, när de subtrahera summan af årets onda dagar från summan af de goda, få en vacker rest af glädje i behåll. Till dessa menniskor anser jag mig kunna räkna dem, som ha omsorg om det väsentligaste af stockholmarnes lekamliga uppehälle, nemligen medlemmarne af hufvudstadens talrika bagarekår. Bagarnes lif är föga kändt, de lefva undanTIERRA ENSE ENSE ENT RRD EE