Sma bref från Stockholm.
Fastlagen är förbi och man kan åter börja på
att lefva godt, om man nemligen har något att
lefva godt utaf. Dermed blir det dock kinki-
gare för hvarje dag, enligt hvad en af hufvud-
stadens tusen kungl. sekreterare upplyste mig
om i går; ty — sade han — det allmänna för-
troendet har blifvit totalt undergräft genom de
Wijkanderska förfalskningarne; aflärslifvet är så-
som ett irrbloss öfver en afgrund; misstänksam-
hetens gift anfräter alla sinnen; gamla affärs-
vänner börja se snedt på hvarandra och på ett
förnärmande sätt granska hvarandras namnteck-
ningar; fadren tror ej längre sonen och sonen
ej fadren; bröder vända ryggen åt hvarandra;
svärfadren lemnar mågen ej mer några förskot-
ter (det är då egentligen ingenting nytt!); alla
menniskor stå, hvad beträffar förhållanden, hvilka
hafva närmare eller fjerrmare gemenskap med
penningen, såsom hund och katt emot hvaran-
dra och — det värsta af allt! — källarmästa-
ren, hos hvilken jag är årsgammal kund, har
blifvit den mest frenetiske anhängare af iden
om konsumtionskreditens inskränkning till den
möjligast korta tid — han vill inte ens ge en
veckas kredit, och följden blir naturligtvis den,
att hela mitt återstående lif är hemfallet åt den
mest obevekliga fastlag — en fastlag utan både
mjölk och simlor — ett lif utan en enda fettis-
dag, endast en kedja af askonsdagar och lång-
fredagar, utan hopp om någon påskglädje!
Målningen var onekligen hemsk.
Så illa står det väl ändå ej till, invände jag,
och kom i detsamma att tänka på, att det här
i verlden ändock finnes bra många menniskor,
som, när de subtrahera summan af årets onda
dagar från summan af de goda, få en vacker rest
af glädje i behåll.
Till dessa menniskor anser jag mig kunna
räkna dem, som ha omsorg om det väsentliga-
ste af stockholmarnes lekamliga uppehälle, nem-
ligen medlemmarne af hufvudstadens talrika ba-
garekår.
Bagarnes lif är föga kändt, de lefva undan-
TIERRA ENSE ENSE ENT RRD EE