hufvud, troende sig nära att dö på en gång
förskräckelse och glädje.
Armand föll på knä för henne:
— Förlåt mig, sade han.
Och då hon fortfarande iakttog tystnad, fat-
tade han hennes hand och kysste den.
Hans läppar brände hennes hand; hennes
blod, som hittills varit isadt, började åter lif-
ligt cirkulera i hennes ådror, och hon återfick
plötsligen en viss kraft.
— Ah! sade hon helt sakta till honom —
ty hon fruktade att ljudet af hennes röst skulle
intränga i det bredvidliggande rummet — ah!
ni har talat osanning för mig...
— Min fru...
— Ni har icke lydt mig...
— Förlåt...
— Ni har kommit hit, ehuru ni har lofvat
att resa...
— Ja, jag reser också i morgon.
En blixt af vrede framsköt ur grefvinnans
ögon.
en Nå, hvarför har ni då nu infunnit er här ?
sade hon. Hvad vill pi mig? Hvad bar ni att
säga mig?
— Jag älskar er...
— Och det är midt i natten, efter att hafva
trängt er in i min bostad, jag vet icke på hvad
sätt, några få steg från min makes plågoläger
som ni vågar...
— Förlåt mig, upprepade Armand... förlåt
mig... Jag är galen, förryckt... Det var mig
nödvändigt att återse er ännu en gång. :
— Men tala då saktare, min herre, hviskade
Margareta de Pons... I himlens namn, tig
och gå!
— Gå!
— Ja, ni måste det. Ni har ju lofvat att
undfly mig .
— 0! låt mig tillbringa ännu en timma vid