Damen med svarta handsken och blef införd
i en salong, belägen utanför sjukrummet.
Fulmen mottog henne.
— Stunden nalkas, sade Damen med svarta
handsken i hemlighetsfull ton.
— Jag skall lyda, svarade Fulmen, i det
hon sänkte hufvudet.
— BSednast inom tio minuter skall ni ha lem-
nat henne ensam...
— Ja, min fru.
Fru VAsti kom nu ut ur den sårades kam-
mare.
— Han har somnat in, sade hon, i det hon
helsade på den nyss anlända damen.
Denna bad att få vara en stund allena med
den sjuke, hvarefter hon gick in i det inre
rummet.
Margareta försjönk i sorgliga tankar. Det
var på Armand hon tänkte, på Armand som
hon älskade och som hon aldrig mera skulle
återse.
Fulmen föregaf att hon blifvit angripen af
en häftig migrän, och drog sig derför tillbaka
till sina enskilda rum.
Då lutade fru VAsti hufvudet mot sina hän-
der och grät bitterligen, i det hon mumlade:
— Gud! jag ville dö.
Plötsligen hördes ett buller bakom henne;
ett fönster öppnades. Hon vände sig förskräckt
om, och ämnade ropa på hjelp; ty hon såg
en man helt dristigt hoppa in genom fönstret
och springa fram till henne. Men ropet bort-
dog på hennes läppar, hon teg.
Läsaren har förmodligen redan gissat att den
som så djerft bröt sig in i familjen VAstis bo-
stad, icke var någon annan än Armand.
Grefvinnan började darra; men hon hade icke
kraft hvarken till att ropa eller fly. Tvärtom
förblef hon stående på samma plats med sänkt