Herr VAstis blick uttryckte en växande för-
våning.
— Det är major Arleff, vår granne, som har
rekommenderat henne... Febern är nu, såsom
ni sjelf märker, borta, och den unga damen
ansvarar för ert lif...
Men knappt var namnet Arleff uttaladt, förr-
än ott uttryck af fruktan och hat åter utbredde
sig öfver grefvens ansigte. Major Arleff —
var icke han Armands vän?
Fru dVAsti förstod hvad som försiggick i
hennes mans själ och hjerta. Och trogen sitt
löfte, lutade hon sig öfver den sårade, kysste
hans panna och hbviskade till honom:
— Var icke längre svartsjuk, min vän...
Ilan reser... han har kanske redan rest...
Jag skall ej återse honom mer.
En outsäglig glädje afmålade sig plötsligen
i grefvens bleka anlete. I detsamma inträdde
en betjent och lemoade den unga frun ett bref.
Grefvinnan öppnade detta och läste följande:
Min fru.
Jag har insett att oöfverstigliga hinder skilja
oss åt, att er dygd och min pligt förbjuda oss
att någonsin återse hvarandra. Min fru, ni
skall blifva åtlydd; jag lemnar Baden i mor-
gou bittida, och jag skall med så mycken om-
sorg undvika att åter träffa er, att Gud må-
hända en dag skall förläna mig den nåden att
kunna glömma er. Er ödmjuke tjenare
Armand Leon.
Grefvinnan räckte sin man brefvet.
— Ni ser det, min vän, yttrade hon; jag
har sagt er sanning.
I detta ögonblick inträdde Fulmen, och detta
var för grefvinnan en välkommen hjelp; ty det
var hardt nära att afskedsbrefvet hade för-
krossadt den stackars qvinnans bjerta.
Omkring klockan eliva på aftonen återkom