AE
inträde i hennes hem, väckte denna skönhet
förtroende.
Sedan de vanliga helsningarno blifvit undan-
gjorda, lät Damen med svarta handsken föra
sig till den sjukes säng. Ankommen dit, bad
hon att blifva lemnad ensam med honom.
Man lydde henne. Majoren och de två da-
merna begåfvo sig till det angränsande rummet.
Då betraktade hämnarinuan med ett slags
vild glädje detta af smärtorna och själsqvalen
förvridna ansigte, dessa stirrande ögon, som
lyste af feberns hemska glöd, detta glesa, i
förtid grånade hår.
— Jag tror, mumlade hon, att du börjar ha
lidit nog... mördare!
Och bon framtog ur sia ficka en liten flaska,
ur hvilken hon helt långsamt uppdrog korken.
Hon hällde några droppar af den vätska, som
denna flaska innehöll, uti en sked, hvilken hon
derpå intvingade mellan den sjukes tänder; och
såluuda lät hon honom intaga dropparne.
Verkan af detta medel var ögonblicklig. Herr
dAsti blef straxt alldeles röd i ansigtet och
en minut derefter likblek. Hans ögon tillslö-
tos, och han såg nu ut såsom en död.
Damen med svarta handsken öppnade dörren
till det bredvidliggande rummet, uti hvilket
grefvinnan, Fulmen och majoren uppehöllo sig,
samt sade till dem:
— Nu kunna ni få komma in.
De inträdde — grefvinnan uppgaf ett rop.
Fulmen började darra.
— Hon har dödat horom! tänkte hon.
Men ett leende sväfvade öfver Damens med
svarta handsken läppar, och hon yttrade till
grefvinnan:
— Frukta intet. Jag har endast försänkt
honom i en nödvändig dvala.
— Ack! utbrast grefvinnan, Ni kan icke
tro, huru förskräckt jag blef.