rr —
att hans tillstånd var högst oroväckande. Han
träffade grefvinnan, som syntes djupt bedröfvad.
— Hvad säga läkarne ? frågade majoren.
— De säga intet, svarade fru VAsti. Gud
vet, om de kunna bota honom.
— Min fru, sade herr Arlieff, jag har ett råd
att gifva er.
— Hvilket?
— Jag känner ett fruntimmer — en ung ry-
ska — som redan i sitt hemland förvärfvat
ryktbarhet för sin förmåga att bota sjukdo-
mar, som härröra af sår. Hon är nu tillfälligt-
vis i Baden. Jag anser att ni bör vända er
till henne. Någonting säger mig, att hon skall
göra hvad läkarne icke förmått åstadkomma.
— Hvem är hon och hvar skall jag träffa
henne?
— Öfverlemna saken åt mig. Jag skall upp-
söka och vidtala henne. Redan i morgon skall
hon infinna sig hos er.
Major Arletfs förslag vann fru VAstis bifall.
Det öfverenskoms, att den ryska qvinnan föl-
jande dag skulle besöka den sårade.
Dagen derefter stannade på utsatt klockslag
en vagn utanför familjen VAstis hotell. Majo-
ren och ett fruntimmer stego derur.
Detta fruntimmer var Damen med svarta
handsken. Hon inträdde i huset med fasta
steg, ledd af majoren.
Grefvinnan och Fulmen kommo henne till
mötes i förstugan. Men Fulmen visade icke
någon förvåning, då hon varseblef hämnarin-
nan; hon endast nedslog ögonen.
Hvad grefvinnan angår hade hon aldrig sett
Damen med svarta handsken. Hon fästade sig
derföro endast vid att den föregifna ryskan
var ovanligt vacker.
Och hos den stackars Margareta, som icke
anade att med denna qvinna döden gjorde sitt