hdtellet. Hon träffade icke Armand, utan Da-
men med svarta handsken.
— Ah! utbrast denna, i det hon tog grefvin-
nans bref. Hon skrifver till honom?
— Ja, min fru... Hon ber honom resa.
— Det går icke an. Han skall stanna qvar,
hon skall återse honom.
— Haf medlidande, min fru! sade Fulmen i
bedjande ton.
— Man har icke haft något medlidande med
mig, genmälde Damen med svarta handsken.
— 01 var obeveklig mot honom, tillade Ful-
men; jag har hvarken mod eiler rätt till att
försvara honom... men... hon?
— Ni vet väl att i samma ögonblick grefven
dött, blir hon mig likgiltig. Om Armand hål-
ler henne kär, tillade hon leende, kan han få
gifta sig med henne.
— Ack! suckade Fulmen; det är ju er be-
kant, min fru, att det hvarken är grefvinnan
eller mig han älskar. .-.
Hämnarinnan, som syntes icke kunna röras
af något, gaf dock ibland sin sympati tillkänna;
och nu fattade hon Fulmens hand samt ytt-
rade:
— Hör på, min vän; om jag någonsin kan
bota Armand, så att han upphör att älska mig,
skall jag göra det — af vänskap för er... Ni
är en god flicka.
— 0! hvad hon måste ha älskat! tänkte
dansösen.