hdtellet. Hon träffade icke Armand, utan Damen med svarta handsken. — Ah! utbrast denna, i det hon tog grefvinnans bref. Hon skrifver till honom? — Ja, min fru... Hon ber honom resa. — Det går icke an. Han skall stanna qvar, hon skall återse honom. — Haf medlidande, min fru! sade Fulmen i bedjande ton. — Man har icke haft något medlidande med mig, genmälde Damen med svarta handsken. — 01 var obeveklig mot honom, tillade Fulmen; jag har hvarken mod eiler rätt till att försvara honom... men... hon? — Ni vet väl att i samma ögonblick grefven dött, blir hon mig likgiltig. Om Armand håller henne kär, tillade hon leende, kan han få gifta sig med henne. — Ack! suckade Fulmen; det är ju er bekant, min fru, att det hvarken är grefvinnan eller mig han älskar. .-. Hämnarinnan, som syntes icke kunna röras af något, gaf dock ibland sin sympati tillkänna; och nu fattade hon Fulmens hand samt yttrade: — Hör på, min vän; om jag någonsin kan bota Armand, så att han upphör att älska mig, skall jag göra det — af vänskap för er... Ni är en god flicka. — 0! hvad hon måste ha älskat! tänkte dansösen.