rade, sedan det blifvit mörkt öfver staketet till
Damens med svarta handsken trädgård. Hon
gömde sig bakom en buske och afvaktade sin
fiendes ankomst.
Vid vanlig tid öppnades hotellets port åt gård-
sidan och en beslöjad qvinna trädde derur. Då
denna qvinna kom midt framför Fulmens göm-
ställe, sprang den sednare upp, och svängande
dolken 1 luften samt fattande den promenerande
damer i strupen, ropade hon:
— Stanna, eller jag dödar dig!
Damen med svarta handsken — ty det var
verkligen hon — skulle ha velat uppgifva ett
rop af förskräckelse; men hon kunde det icke.
Tvärtom höll hon på att qväfvas.
— Tig, och jag släpper mitt tag, yttrade
Fulmen med låg röst:
Då damen gjorde en jakande åtbörd med huf-
vudet, fortfor dansösen.
— Jag är Fulmen, och vill dig intet ondt,
såvida du blindt lyder mig. Det tjenar alltså
ingenting till att du kallar hit folk...
Damen med svarta handsken blef helt lugn,
så snart hon hörde namnet Fulmen nämnas.
Hön kände sin styrkas öfverlägsenhet i förhål-
lande till den förälskade dansösens.
— Ah! Ar det ni? gade hon i nästan gäc-
kande ton; ni kommer förmodligen för att åter-
fordra Armand.
— Ja, det gör jag. Och jag skall också
hafva honom åter, svarade Fulmen, i det hon
förde den sällsamma hämnarinnan till en afsides
belägen berså, derunder hållande dolkspetsen
midt framför sin fiendes hjerta.
Sedan de kommit in i bersån, sade hon:
— Låt oss nu språka. Du harryckt Armand
ifrån mig, och du skall gifva mig honom åter.
— Ni är galen...
— Åh! återtog Fulmen, undanflykternas. tid
är förbi, min fru — derom kan jag underrätta