duka under i den ojemna strid, uti hvilken hon
ämnade inlåta sig.
Fulmen var visserligen listig; men hon var
qvinna. Hon hade sitt köns vanliga svaga si-
dor, under det att nennes motståndarinna lyc-
kats stålsätta sig mot allt hvad menskliga käns-
lor heter.
Dansösen beslöt gå anfallsvis tillväga. Se
här förloppet af kriget — det blef, såsom lä-
saren skall finna, föga långvarigt.
Det ingick i Damens mod svarta handsken
plan att ingen skulle veta att hon uppehöll sig
i Baden. Också visade hon sig aldrig ute, an-
nat än förklädd. Ingen visste att någon dam
af verld bodde i samma hus som major Arleff
och Armand.
Men om qvällarne eller snarare på nätterna,
sedan alla menniskor gått och lagt sig bru-
kade damen, för att hemta frisk luft, prome-
nera, väl beslöjad, i den trädgård, som hörde
till det lilla hotellet.
Fulmen var öfvertygad om att hon fanns i
Baden och tog för afgjordt att hon vistades i
samma hus, som hennes ständige följeslagare,
den s. k. gretve Arleff. Sjelf hade hon lagat
att hon fått ett par rum i herrskapet VAstis
hotell, hvilkas fönster vette åt det närgränsande
hotellets trädgård. En natt, då hon vakat hos
herr VAsti och kom in i sin sängkammare för
att lägga sig, kom hon händelsevis att kasta
blicken i den nedanför befintliga trädgården.
Hon såg då en svart skepnad långsamt röra
sig i en af gångarne. Hennes hjerta började
våldsamt klappa; hon förstod hvem den svarta
gestalten var. Följande natt, då hon enkom
satt i fönstret och vaktade, blef hon varse
samma figur. Hon drog häraf den slutsatsen
att det var om nätterna, damen tog motion;
och följande qväll klädde hon sig till page,
väpnade sig med en skarpslipad dolk och klätt-