hållanden hon gjorde sitt inträde i familjen.
Grefven låg illa sjuk, ur stånd att tala. Lä-
karne påstodo dock att hans lif skulle kunna
räddas.
Emellertid hade Margareta, så snart denna
stora olycka händt hennes man, blifvit mera
vänligt stämd emot honom. Så är det ju all-
tid: när en menniska ligger för döden, slösar
man vanligen på henne alla möjliga omsorger,
utan att så noga öfverräkna, huruvida hon deraf
gjort sig förtjent. Det är känslan, som vid
sådana tillfällen tager öfverband; och hos Mar-
gareta fanns på djupet mycken känsla. Hon
tyckte -synd om sin man, och hon ansåg att
hon icke bemött honom med det öfverseende
och den mildhet hon bort. Hon beslöt att åt-
minstone nu, medan han led, nedtysta hatets
stämma och lyda den ädlare instinkt, som ma-
nade henne att Jöna ondt med godt. Om också
han behandlat henne på ett nedrigt, oförlåt-
ligt sätt — tänkte hon — hade hon derför icke
rättighet att öfverlemna honom åt främmande
menniskors vård i den belägenhet, uti hvilken
han nu befann sig.
Hon vakade alltså vid hans sjukbädd, och
han kände sig lycklig häröfver. Då Fulmen
kom, blef hon hennes bjelparinna och turade
om med henne i att sköta och passa upp på
den sjuke.
Under den första veckan besökte ingen gref-
ven. Men då hans krafter började tilltaga, in-
furno sig intresserade bekanta, för att fråga
huru det stod till med honom samt tillbringa
en stund vid hans sjukbädd.
Bland dessa bekanta voro Armand och grefve
Arleff.
Ifrån den stund, dessa tvenne personer be-
gynte uppvakta den sårade, kan den förfärliga
bestraffning, Damen med svarta handsken till-
ämnat herr dWAsti, anses taga sin början. Vi