— Nåväl, i morgon får ni lyfta det sagda beloppet hos bankiren S— comp., såvida ni går in på att göra mig den lilla tjenst, jag nu ämnar bedja er om. — Säg, hvad ni fordrar... Säg! — Ni skall tidigt i morgon bittida duellera med en person, som jag sedan skall anvisa er. — Huru!... Duellera? — Ja, ni har ju nu beslutit skjuta er för pannan; om ni i stället i morgon bittida får ett värjstygn genom hjertat, kan. det ju qvitta er lika. Men om ni åter segrar, hvilket är mycket möjligt, ja fullt troligt — ty ni är känd för skicklighet i fäktkonsten — så har ni en summa af trettio tusen, francs att åter börja spela med. Hvad säger ni om förslaget? — Jag går in derpå. Jag åtager mig att döda er fiende. — Nej, ni får icke döda honom. — Huru? , — Hör mig, vicomte. . Ehuru ni icke känner mig, -har jag fullkomligt reda.på er lefnadshistoria. Jag vet, bland mycket annat, att ni eger en särskild förmåga i afseende på fäktning. — Jag förstår er icke. — Ni har en högst märkvärdig talang, som består deri att ni kan genom en skickligt afpassad stöt beröfva er motståndare talförmågan, utan ätt döda honom. En sådan värjstöt vill jag att ni skall tilldela den man, med hvilken ni i morgon skall duellera. — Ni gör mig allt mer och mer häpen, yttrade vicomten, som verkligen började tro att han hade att göra med en varelse, som var mera än menniska. Jag eger den förmåga, ni omtalar, och skall söka uppfylla er önskan. Säg mig nu blott, hvem jag skall utmana. — Följ mig, svarade den hemlighetsfulle yngingen,