Om Hector Lemblin icke befunnit sig i et
så abnormt själstillstånd, skulle betjentens exem
pellösa oförskämdhet ha gjort honom ursinnig
Men han var för tillfället så förslöad, att hal
icke kunde känna någon verklig vrede.
— Nå hvarför har du då kommit hit?
— För att träffa er, gifva er goda råd oci
beskydda er.
— Du beskydda mig! Nej, nu går din oblyg
het verkligen för långt.
— Det går så till här i verlden, att det gode
alltid lönas med otack... Men, ser ni, jag tyc
ker om er jag, och skall göra er stor nytta
äfven emot er vilja...
— Fram med hvad du syftar på.
— Jag skall visa er att man drifver gäcl
med er.
— Hvem?
— Jo, just den här damen, som förvridit er
hufvud.
— Du menar min blifvande maka, fröken de
Ruvigny?
— Ja, jag beklagar er, min käre husbonde
Ni kommer att få ett lättsinnigt stycke på
halsen.
Kaptenen såg frågande på honom.
— Medan ni var i Paris for hon bort all:
qvällar i en båt, som roddes af en okänd per
son. Och kan ni gissa hvart hon tog vägen:
Jo, hon hade möten med en älskare vid Tull
närspasset. Och det sedan hon blef förlofvac
med er! Hvad skall man tänka om sådant?
Svartsjukans dolk hade inträngt djupt i kap.
tenens hjerta.
— Hur kan du veta allt detta?
— Åh! jag har ögonen med mig jag, skall jag
säga... Och jag vet mycket mera än hvad jag
redan sagt er...
— Tala, tala!
Har icke den gemena menniskan ålagt ci