Om Hector Lemblin icke befunnit sig i et så abnormt själstillstånd, skulle betjentens exem pellösa oförskämdhet ha gjort honom ursinnig Men han var för tillfället så förslöad, att hal icke kunde känna någon verklig vrede. — Nå hvarför har du då kommit hit? — För att träffa er, gifva er goda råd oci beskydda er. — Du beskydda mig! Nej, nu går din oblyg het verkligen för långt. — Det går så till här i verlden, att det gode alltid lönas med otack... Men, ser ni, jag tyc ker om er jag, och skall göra er stor nytta äfven emot er vilja... — Fram med hvad du syftar på. — Jag skall visa er att man drifver gäcl med er. — Hvem? — Jo, just den här damen, som förvridit er hufvud. — Du menar min blifvande maka, fröken de Ruvigny? — Ja, jag beklagar er, min käre husbonde Ni kommer att få ett lättsinnigt stycke på halsen. Kaptenen såg frågande på honom. — Medan ni var i Paris for hon bort all: qvällar i en båt, som roddes af en okänd per son. Och kan ni gissa hvart hon tog vägen: Jo, hon hade möten med en älskare vid Tull närspasset. Och det sedan hon blef förlofvac med er! Hvad skall man tänka om sådant? Svartsjukans dolk hade inträngt djupt i kap. tenens hjerta. — Hur kan du veta allt detta? — Åh! jag har ögonen med mig jag, skall jag säga... Och jag vet mycket mera än hvad jag redan sagt er... — Tala, tala! Har icke den gemena menniskan ålagt ci