hennes skull vore färdig spränga en häst som kostat tvåtusen francs. Den arme öfversten, som velat vara klarsynt och så fullt och fast litat på sin faderliga instinkt, gaf nu den förlägne sonen ett ypperligt tillfälle att draga sig ur spelet. Armand fann det derför fullkomligt i sin ordning att rodna och mumlade: — Hvad vill ni, jag skall göra, min far? Jag är tjugusex år, och ett lif utan kärlek är, som muselmannen säger, en blomma utan doft. — Mycket sannt, svarade öfversten såsom en man den der talar af erfarenhet; men nog hade du kunnat yppa saken för mig. — Min bäste far, sade Armand, som ville invagga fadrens misstankar i en ännu djupare sömn, jag får lof att vara tystlåten, ty... — Aha! utbrast öfversten, i det han rynkade ögonbrynen; det tycks finnas en äkta man med i spelet. Akta dig, mitt barn, akta dig, fortfor han och såg mycket orolig ut. — Bah, han är nästan alltid borta, och jag är dessutom väl beväpnad. Här afstannade samtalet, och Armand sökte på bästa sätt fördrifva tiden, otåligt afvaktande aftonen då han skulle få skynda till det andra mötet. Efter aftonmåltiden sade öfversten: — Det är ej värdt att du väntar tills jag lagt mig och låter binda trasor om Rob-Roys fötter, för att jag ej må höra när det bär af, utan begif dig nu till din, dufva... Tag för all del goda vapen med dig och var försigtig. Armand lät ej säga sig detta två gånger, utan skyndade genast till stallet, sadlade Rob-Roy och ilade till mötesplatsen. Klockan var ännu icke tio, och med klappande bjerta afvaktade Armand båtens ankomst. Då den unge mannen var nära att förlora tålamodet syntes omsider en båt närma sig strau