hennes skull vore färdig spränga en häst som
kostat tvåtusen francs.
Den arme öfversten, som velat vara klarsynt
och så fullt och fast litat på sin faderliga in-
stinkt, gaf nu den förlägne sonen ett ypperligt
tillfälle att draga sig ur spelet. Armand fann
det derför fullkomligt i sin ordning att rodna
och mumlade:
— Hvad vill ni, jag skall göra, min far? Jag
är tjugusex år, och ett lif utan kärlek är, som
muselmannen säger, en blomma utan doft.
— Mycket sannt, svarade öfversten såsom en
man den der talar af erfarenhet; men nog hade
du kunnat yppa saken för mig.
— Min bäste far, sade Armand, som ville in-
vagga fadrens misstankar i en ännu djupare
sömn, jag får lof att vara tystlåten, ty...
— Aha! utbrast öfversten, i det han rynkade
ögonbrynen; det tycks finnas en äkta man med
i spelet. Akta dig, mitt barn, akta dig, fortfor
han och såg mycket orolig ut.
— Bah, han är nästan alltid borta, och jag
är dessutom väl beväpnad.
Här afstannade samtalet, och Armand sökte
på bästa sätt fördrifva tiden, otåligt afvaktande
aftonen då han skulle få skynda till det andra
mötet.
Efter aftonmåltiden sade öfversten:
— Det är ej värdt att du väntar tills jag
lagt mig och låter binda trasor om Rob-Roys
fötter, för att jag ej må höra när det bär af,
utan begif dig nu till din, dufva... Tag för all
del goda vapen med dig och var försigtig.
Armand lät ej säga sig detta två gånger, utan
skyndade genast till stallet, sadlade Rob-Roy
och ilade till mötesplatsen.
Klockan var ännu icke tio, och med klappande
bjerta afvaktade Armand båtens ankomst.
Då den unge mannen var nära att förlora
tålamodet syntes omsider en båt närma sig strau-