XI.
Armand förblef några ögonblick liggande på
knä för Damen med svarta handsken, kyssande
hennes händer och framstammande alla dessa
intetsägande utropsord, med hvilka förälskade
personer i hänförelsens stunder ha så svårt at
hålla inne. d
— Seså, mitt barn, sade hon med en röst,
som förrådde en viss rörelse, stig nu upp...
jag är verkligen alltför svag, och jag har icke
mod att vara ond på er...
Den ton, hvari dessa ord utsades, var så
mild, så olika den kalla och befallande stämma,
hvarmed hon en stund förut föreskrifvit honom
sina stränga vilkor, att han begynte tro sig
vara älskad.
— Ahl utbrast han med enthusiasm, jag
visste att de ljögo, de som sade att ni var en
egoistisk qvinna... utan hjerta.
— Stig upp... upprepade hon; jag ber er
derom, ehuru jag skulle kuuna befalla...
Armand steg upp och ville förblifva stående
framför och betrakta henne. Men hon fattade
nu i sin tur honom i handen och nödgade ho-
nom att ånyo sätta sig bredvid henne.
Han såg på henne; hon var fortfaraude blek,
och det syntes honom att en djup sorgsenhet
hvilade öfver hennes anlete.
— 0! jag älskar er,.. jag älskar er, mum-
lade den unge mannen.
— Tyst, sade hon helt sakta, ty era ord
förorsaka mig smärta.
— Smärta! utropade han.
— Ja, sade hon; ty jag ser nog att ni älskar
mig, och jag beklagar er...
— Min Gud! ropade han med förtviflan, miss-
tagande sig om betydelsen af dessa ord; måste
jag då ännu en gång förlora er?
— Nej, sade hon. Ni ser väl att jag icke
längre har mod att undfly er!