XI. Armand förblef några ögonblick liggande på knä för Damen med svarta handsken, kyssande hennes händer och framstammande alla dessa intetsägande utropsord, med hvilka förälskade personer i hänförelsens stunder ha så svårt at hålla inne. d — Seså, mitt barn, sade hon med en röst, som förrådde en viss rörelse, stig nu upp... jag är verkligen alltför svag, och jag har icke mod att vara ond på er... Den ton, hvari dessa ord utsades, var så mild, så olika den kalla och befallande stämma, hvarmed hon en stund förut föreskrifvit honom sina stränga vilkor, att han begynte tro sig vara älskad. — Ahl utbrast han med enthusiasm, jag visste att de ljögo, de som sade att ni var en egoistisk qvinna... utan hjerta. — Stig upp... upprepade hon; jag ber er derom, ehuru jag skulle kuuna befalla... Armand steg upp och ville förblifva stående framför och betrakta henne. Men hon fattade nu i sin tur honom i handen och nödgade honom att ånyo sätta sig bredvid henne. Han såg på henne; hon var fortfaraude blek, och det syntes honom att en djup sorgsenhet hvilade öfver hennes anlete. — 0! jag älskar er,.. jag älskar er, mumlade den unge mannen. — Tyst, sade hon helt sakta, ty era ord förorsaka mig smärta. — Smärta! utropade han. — Ja, sade hon; ty jag ser nog att ni älskar mig, och jag beklagar er... — Min Gud! ropade han med förtviflan, misstagande sig om betydelsen af dessa ord; måste jag då ännu en gång förlora er? — Nej, sade hon. Ni ser väl att jag icke längre har mod att undfly er!