I stället för de förut stadgade afgifterna, erläggas
bestämda afgifier, enligt upprättad taxa för export-
artiklerne beck, jern, stål, koppar, messing, tjära,
tran och trävicke samt å inkommande salt, men
för alla öfriga såväl inkommande rom utgående
varor 10 procent af tullbeloppet, hvarjemte iör
hvarj2 skeppslåst af de fartyg, som försågos med
tufkiska pasa skulle utgöras en afgift af 6 sk.
specie. Kongl. kusgörelsen den 19 aprit 1503 stad-
gar derefter, att de i 1802 års kungörelss och taxa
bestämde afzsifter skulle förhöjas till hälften der-
utöfver, men för salt till dubbia beloppet. Afgif-
ten af med turkiska pass försedda fartyg förhöj-
de2 till en rdr specc e per läst, och sku!le en lika
afgift för fartygen erläggas äfven vid hemkomsten
och för bvart år öfver ett, gom de vore ute utan
att hafva blifvit af olycka uppehållne.
G:nom kongl. kungörelsen den 13 april 1825,
åen första som i detta ämne utfärdades efier in-
förandet af vårt nuvarande statsskick, bestämdes
enligt särskild taxa konvoj-afgifter för bvarje spe
cificerad tullpligiiy varvartikel, så välinkommande
gom utgående deis till visst belopp, oberoende af
både värdet och tullen och dela till vissa procent
af varuvärdet, varierande i sednare fallet melian
18 och 3 procent af detta värde, hvarjemte stad-
gadeg, att för alla i denna texa ej specificerade
varor, skulle erläggas konvoy-afgitt vid inkom-
mande med 6 procist och vid utgående med 20
procent af tullbeloppet samt att, om in- eller ut-
förselu skedde med ofria fartyg, afeiften skulle
erläggas i.förra fallet med 40 och i sednars med
50 procent högre belopp än eljest.
Kongl. kungörelsen den 6 november 1830 afskaf-
fade tills vidare lästetalsafgiften. Genom kongl.
kungörelsen den 10 september 1831 fastställes för
att förenkla uppbörden (hvilket vid näs:an alla
förändringarne Äberopats såsom ett uf de väsent-
ligaste skälen derför, isynnerhet då afgiften för-
höjdes) en ny taxa, som upptager varorna under
vissa. klasser och bestämmer afgiften till 15 pro-
cent för första, 10 procent för andra och 5 pro-
cent för tredje klassen af inkommande, samt till
50 procent för förste, 20 procent för andra och 15
procent för tredje klassen af utgående varor, allt
af tullbeloppet; i öfrigt bibehållas föreskrifterna i
koogl. kungörelsen den 13 april 1825 om förhöj-
ping i afgiften för varor, som in- eller utföras i
ofria fartyg, äfvensom i fråga om lindring uti vissa
fall. Kongl. kucgörelsen den 27 april 1833 ned-
sätter afgilten på utgående varor till hälften af
hvad kongl. kungörelsen den 10 september 1831
bestämmer. Kougl. kupgörelson den 27 februari
1835 afskaffar til!s vidare all koovoy-afgift å ut-
gående varor. Derefter utfärdades slutligen på
rikets gtändars hemställan konpgl. kurgörelsen den
19 juni 1835, hvars ipnehåll redan blifvit af förste
talaren omnämnåt.
Vidare bar bär blifvit nämndt, att konvoy-kom-
missariatets räkesskaper först efter 1830 upstergått
granskniog ef rikets stöänders revisorer. Förhål-
landet är verkligen så. En acmärkningsvärd om-
ständighet företedde sig emellertid vid 1830 års
statsrevision. Riketa ständers revisorer ansägo sig
nemligen af sin instruktion förbundne att granska
jemvål konvoy-kassans förvaltning och räkenska-
per, hvarför de hos kommissariatet gjorde frarm-
ställning om räkesskapernas utbekommsande. Men
kommisazariatet förklarade att det ansåg sig icke
vara af gin Instruktion förpligtadt att aflemna rä-
kenskuperna till sådan granskning. Revisorerna
ingingo med anmälan kärom till k. m:t och anhöllo
om nådig befallning till konvoy-kommissariatet,
att räkenskaperva aflemna; men k. mt gillade
kommisssriatets förfarande.
Hvad nu sjelfva rättsfrågan beträffar, så bar här
blifvit åberopadt att rikets egtänder uti Bin vid
1859—1860 årens riksdag beslutade skrifvelse för-
klarat, att den i nämnda skrifvelse begärda öfver-
flyttningen af handels- och sjöfartsfonden till state-
kontoret icke åsyftade någon inskränkning i den
myndighet k. m:t deröfver egde utöfra, utan lem-
nade digpositiousrätten af densamma oförändrad.
Mig förefaller det tydligt, att detta förklarande,
såsom ordalydelsen också utvisar, icke innebär nå-
got annat eller mera än att rikets ständer dermed
erkänt att k. m:t egde en dispozitionsrätt öfver
fonden. Rikets ständer ingiogo ej i någon under-
sökning om beskaffenheten och vidden af denna
dispositionsrätt.
Då blir frågan: hvari består denna dispositions-
rätt och huru vidt sträcker den sig?
Emnligt mitt förmenande kan den icke vara nå-
gon annan eller vidsträcktare än den, hvarom re-
geringsformen talar, då den om stetsanslag i all-
mänhet säger att de äro under konungens disposi-
tion att till de af riksdagen pröfvade behof och
efter den upprättade stateu användas; ty något
beslut eller förklarande från rikets ständers sida,
hvarigenom en vidsträcktare rätt skulle hafva va-
rit åt k. m:t gifven, finnes icke. Vid 1834—1835
årens riksdag afgafs i detta ämne allenast ena-
handa förklaring, som vid 1859—1860 årens riks-
möte. Jag medger sålunda att k. m:t eger full
dispositionsrätt öfver sjelfva fonden och öfver de
medel som till densamma anslås, men också icke
mera; jag medger nemligen icke deona disposi-
tionsrätt i så vidsträckt grad, att svenska folkets
urgamla rätt, att genom riksdagen allena sig sjelf
beskatta, derizenom kan trädas för nära.
Nu vill men likväl söka bevisa att k. m:ta dispo-
sitionsrätt sträcker sig äfven till deltagande i be-
stimmandet af den afaft eller det anslag som bör
t:ll fonden ingå, och beviset härför vill man finpva
deri, att frågan härom förut bebandlats i ekono-
misk lagstiftningsväg, eå att k. m:ts sålunda ensam
hactärm håda Am an af.ift salballa 4ill fan dan snså