I stället för de förut stadgade afgifterna, erläggas bestämda afgifier, enligt upprättad taxa för exportartiklerne beck, jern, stål, koppar, messing, tjära, tran och trävicke samt å inkommande salt, men för alla öfriga såväl inkommande rom utgående varor 10 procent af tullbeloppet, hvarjemte iör hvarj2 skeppslåst af de fartyg, som försågos med tufkiska pasa skulle utgöras en afgift af 6 sk. specie. Kongl. kusgörelsen den 19 aprit 1503 stadgar derefter, att de i 1802 års kungörelss och taxa bestämde afzsifter skulle förhöjas till hälften derutöfver, men för salt till dubbia beloppet. Afgiften af med turkiska pass försedda fartyg förhöjde2 till en rdr specc e per läst, och sku!le en lika afgift för fartygen erläggas äfven vid hemkomsten och för bvart år öfver ett, gom de vore ute utan att hafva blifvit af olycka uppehållne. G:nom kongl. kungörelsen den 13 april 1825, åen första som i detta ämne utfärdades efier införandet af vårt nuvarande statsskick, bestämdes enligt särskild taxa konvoj-afgifter för bvarje spe cificerad tullpligiiy varvartikel, så välinkommande gom utgående deis till visst belopp, oberoende af både värdet och tullen och dela till vissa procent af varuvärdet, varierande i sednare fallet melian 18 och 3 procent af detta värde, hvarjemte stadgadeg, att för alla i denna texa ej specificerade varor, skulle erläggas konvoy-afgitt vid inkommande med 6 procist och vid utgående med 20 procent af tullbeloppet samt att, om ineller utförselu skedde med ofria fartyg, afeiften skulle erläggas i.förra fallet med 40 och i sednars med 50 procent högre belopp än eljest. Kongl. kungörelsen den 6 november 1830 afskaffade tills vidare lästetalsafgiften. Genom kongl. kungörelsen den 10 september 1831 fastställes för att förenkla uppbörden (hvilket vid näs:an alla förändringarne Äberopats såsom ett uf de väsentligaste skälen derför, isynnerhet då afgiften förhöjdes) en ny taxa, som upptager varorna under vissa. klasser och bestämmer afgiften till 15 procent för första, 10 procent för andra och 5 procent för tredje klassen af inkommande, samt till 50 procent för förste, 20 procent för andra och 15 procent för tredje klassen af utgående varor, allt af tullbeloppet; i öfrigt bibehållas föreskrifterna i koogl. kungörelsen den 13 april 1825 om förhöjping i afgiften för varor, som ineller utföras i ofria fartyg, äfvensom i fråga om lindring uti vissa fall. Kongl. kucgörelsen den 27 april 1833 nedsätter afgilten på utgående varor till hälften af hvad kongl. kungörelsen den 10 september 1831 bestämmer. Kougl. kupgörelson den 27 februari 1835 afskaffar til!s vidare all koovoy-afgift å utgående varor. Derefter utfärdades slutligen på rikets gtändars hemställan konpgl. kurgörelsen den 19 juni 1835, hvars ipnehåll redan blifvit af förste talaren omnämnåt. Vidare bar bär blifvit nämndt, att konvoy-kommissariatets räkesskaper först efter 1830 upstergått granskniog ef rikets stöänders revisorer. Förhållandet är verkligen så. En acmärkningsvärd omständighet företedde sig emellertid vid 1830 års statsrevision. Riketa ständers revisorer ansägo sig nemligen af sin instruktion förbundne att granska jemvål konvoy-kassans förvaltning och räkenskaper, hvarför de hos kommissariatet gjorde frarmställning om räkesskapernas utbekommsande. Men kommisazariatet förklarade att det ansåg sig icke vara af gin Instruktion förpligtadt att aflemna räkenskuperna till sådan granskning. Revisorerna ingingo med anmälan kärom till k. m:t och anhöllo om nådig befallning till konvoy-kommissariatet, att räkenskaperva aflemna; men k. mt gillade kommisssriatets förfarande. Hvad nu sjelfva rättsfrågan beträffar, så bar här blifvit åberopadt att rikets egtänder uti Bin vid 1859—1860 årens riksdag beslutade skrifvelse förklarat, att den i nämnda skrifvelse begärda öfverflyttningen af handelsoch sjöfartsfonden till statekontoret icke åsyftade någon inskränkning i den myndighet k. m:t deröfver egde utöfra, utan lemnade digpositiousrätten af densamma oförändrad. Mig förefaller det tydligt, att detta förklarande, såsom ordalydelsen också utvisar, icke innebär något annat eller mera än att rikets ständer dermed erkänt att k. m:t egde en dispozitionsrätt öfver fonden. Rikets ständer ingiogo ej i någon undersökning om beskaffenheten och vidden af denna dispositionsrätt. Då blir frågan: hvari består denna dispositionsrätt och huru vidt sträcker den sig? Emnligt mitt förmenande kan den icke vara någon annan eller vidsträcktare än den, hvarom regeringsformen talar, då den om stetsanslag i allmänhet säger att de äro under konungens disposition att till de af riksdagen pröfvade behof och efter den upprättade stateu användas; ty något beslut eller förklarande från rikets ständers sida, hvarigenom en vidsträcktare rätt skulle hafva varit åt k. m:t gifven, finnes icke. Vid 1834—1835 årens riksdag afgafs i detta ämne allenast enahanda förklaring, som vid 1859—1860 årens riksmöte. Jag medger sålunda att k. m:t eger full dispositionsrätt öfver sjelfva fonden och öfver de medel som till densamma anslås, men också icke mera; jag medger nemligen icke deona dispositionsrätt i så vidsträckt grad, att svenska folkets urgamla rätt, att genom riksdagen allena sig sjelf beskatta, derizenom kan trädas för nära. Nu vill men likväl söka bevisa att k. m:ta dispositionsrätt sträcker sig äfven till deltagande i bestimmandet af den afaft eller det anslag som bör t:ll fonden ingå, och beviset härför vill man finpva deri, att frågan härom förut bebandlats i ekonomisk lagstiftningsväg, eå att k. m:ts sålunda ensam hactärm håda Am an af.ift salballa 4ill fan dan snså