passet, denna långa håla som går tvärs igenom berget. — Min Gud! mumlade den unge mannen, i det en plötslig förskräckelse intog honom; ämnar ni icke ännu en gång bedraga mig? — Bedraga er? — Ja, utsätta ett möte, hvarvid ni icke infinner er? Amazonen svarade icke straxt. Men hon hade om halsen en guldkedja, vid hvilken var fästad en medaljong, som innehöll en lock af blondt hår, och hon tog denna kedja från halsen. — 8Se här, sade hon; en konungs förmögenhet har icke för mig samma värde som denna kedja och denva medaljong. Tag dem; ni får lemna mig dem tillbaka i afton. Och hon räckte honom kedjan. — Tviflar ni ännu? frågade hon. — Nej, sade Armand, som med en åtbörd vägrade att mottaga den dyrbara panten. — Godt! utropade hon. Det gläder mig att ni omsider fattat förtroende till mig; jag försäkrar er att jag icke skall visa mig ovärdig att vara i åtojutande deraf. Hon bugade sig och ämnade sätta sin häst i gång. — Farväl till i afton, sade hon. Men hon utförde icke sin afsigt. — Aha! utbrast hon; jag har ännu ett ord att säga er. — Tala, mumlade Armand, som betraktade henne med hänryckning och kände sitt hjerta svälla af glädje. — Ni vet, sade hon småleende, att när en man första gången visar sig tvifla på en qvinnas ord, utsätter han sig på ett betänkligt sätt för hennes vrede, — Ahl! min fru... — Ni har nu utsatt er för min vrede, men