passet, denna långa håla som går tvärs igenom
berget.
— Min Gud! mumlade den unge mannen, i
det en plötslig förskräckelse intog honom; äm-
nar ni icke ännu en gång bedraga mig?
— Bedraga er?
— Ja, utsätta ett möte, hvarvid ni icke in-
finner er?
Amazonen svarade icke straxt. Men hon hade
om halsen en guldkedja, vid hvilken var fästad
en medaljong, som innehöll en lock af blondt
hår, och hon tog denna kedja från halsen.
— 8Se här, sade hon; en konungs förmögenhet
har icke för mig samma värde som denna kedja
och denva medaljong. Tag dem; ni får lemna
mig dem tillbaka i afton.
Och hon räckte honom kedjan.
— Tviflar ni ännu? frågade hon.
— Nej, sade Armand, som med en åtbörd
vägrade att mottaga den dyrbara panten.
— Godt! utropade hon. Det gläder mig att
ni omsider fattat förtroende till mig; jag för-
säkrar er att jag icke skall visa mig ovärdig
att vara i åtojutande deraf.
Hon bugade sig och ämnade sätta sin häst i
gång.
— Farväl till i afton, sade hon.
Men hon utförde icke sin afsigt.
— Aha! utbrast hon; jag har ännu ett ord
att säga er.
— Tala, mumlade Armand, som betraktade
henne med hänryckning och kände sitt hjerta
svälla af glädje.
— Ni vet, sade hon småleende, att när en
man första gången visar sig tvifla på en qvinnas
ord, utsätter han sig på ett betänkligt sätt för
hennes vrede,
— Ahl! min fru...
— Ni har nu utsatt er för min vrede, men