Då de ankommit till ort och ställe, befallde
kaptenen med en åtbörd Germain att öppna
dörren.
Kammartjenaren lydde, och utan att förråda
minsta rörelse inträdde kaptenen, med facklan
i handen, uti rummet, i det han omkring sig
kastade en hastig och spejande blick.
Derefter gick han med beslutsamma steg fram
till sängen, drog undan gardinerna, hvarefter
hans forskande öga sökte på väggen upptäcka
det förfärliga märket, hvars åsyn hade be-
röfvat honom sansen.
— Men, o under!... märket var borta.
— Men, se då, Germain! utropade Hector
Lemblin, visande på väggen.
Kaptenens lugn efterföljdes af en häftig rö-
relse.
Germain stod orörlig.
— Nå än sen? frågad2 kammartjenaren, be-
traktande sin husbonde med en naivt frågande
min.
— Ser du inte?
— Hvad då?
— Det finns ej mera något på väggen.
— Hvad vill herr kaptenen då att det skulle
finnas der? frågade Germain med en förvånad
uppsyn.
— Märket...
— Hvilket märke ?
— Efter handen, vet jag.
— Jag förstår ej hvad herr kapten menar.
— Huru! utropade kaptenen, har du ej på
väggen sett det blodiga märket? :
— Jag har ej sett någonting, svarade Ger-
main artigt.
— Men jag kunde väl icke drömma, utropade
kaptenen, det var ju vid åsynen af detta märke
som jag svimmade.
— Jag tror att minnet sviker min husbonde,
eller snarare, att herr kapten änna yrar. Ni