Då de ankommit till ort och ställe, befallde kaptenen med en åtbörd Germain att öppna dörren. Kammartjenaren lydde, och utan att förråda minsta rörelse inträdde kaptenen, med facklan i handen, uti rummet, i det han omkring sig kastade en hastig och spejande blick. Derefter gick han med beslutsamma steg fram till sängen, drog undan gardinerna, hvarefter hans forskande öga sökte på väggen upptäcka det förfärliga märket, hvars åsyn hade beröfvat honom sansen. — Men, o under!... märket var borta. — Men, se då, Germain! utropade Hector Lemblin, visande på väggen. Kaptenens lugn efterföljdes af en häftig rörelse. Germain stod orörlig. — Nå än sen? frågad2 kammartjenaren, betraktande sin husbonde med en naivt frågande min. — Ser du inte? — Hvad då? — Det finns ej mera något på väggen. — Hvad vill herr kaptenen då att det skulle finnas der? frågade Germain med en förvånad uppsyn. — Märket... — Hvilket märke ? — Efter handen, vet jag. — Jag förstår ej hvad herr kapten menar. — Huru! utropade kaptenen, har du ej på väggen sett det blodiga märket? : — Jag har ej sett någonting, svarade Germain artigt. — Men jag kunde väl icke drömma, utropade kaptenen, det var ju vid åsynen af detta märke som jag svimmade. — Jag tror att minnet sviker min husbonde, eller snarare, att herr kapten änna yrar. Ni