Om kungliga teatern. Den största sparsamhet bör iakttagas. I ena föregående uppsats hafva vi i mera allmiänna drag påpekat de bakvända, till sina följder för teatern olycksbringande och ruinerande principer, efter hvilka den kungl. teaterns ekonomi under de sednare åren förvaltats. Denna förvaltning har ock länge af allmänna opinionen varit utdömd; för teaterns vänner har den varit en källa till harm och grämelse; nu sednast har den af representationen erhållit ett välförtjent och i så tydliga ordalag: uttaladt misstroendevotum, att den nuvarande direktionen, om den än, efter en så allvarlig näpst, finner lämpligt att fortfarande qvarstå, väl dock icke torde finna lämpligt underlåta att vidtaga reformer så i en som annan gren af förvaltningen. Att dessa reformer under den nuvarande regimen tele kunna väntas bli genomgripande, uttalade vi redan i vår förra uppsats såsom varande vår öfvertygelse ; för att en reform skulle hlifva verklig och ledande till målet, fordras nemligen att man började i början, d. v. s. inom teaterns embetsmannakår — och det ligger icke i den nuvarande styselsens skaplynne. Under diskussionen i kamrarne framdrogos visserligen många fakta, för att ådagalägga det nuvarande systemets murkenhet, men det ligger i sakens natur att under diskussionen om ett för de fleste så fremmande ämne, som den inre förvaltningen af kungl. teatern, en mängd, och kanske de mest talande fakta för den opinionsstorm, som uppvuxit mot teaterförvaltningen, icke under diskussionen anfördes, åtminstone ej så i detalj, att deras fulla giltighet klart framstod. Vi tillåta oss derför att offentliggöra några mera i sak gående upplysningar om de grunder, som gjort och göra sig gällande vid förvaltningen af nu ifrågavarande, mycket omskrifna verk och påpeka det slöseri, som i så många afseenden der förekommer. I främsta rummet vända vi oss till embetsmännen, hvilka vid ingen curopeisk teater äro, förhållandevis, så talrikat), och hvilka, såsom vi nämnde i vår förra uppsats, årligen sluka omkring 43,000 rdr. TFörnämsta orsaken till detta onda är, att teatern begagnats såsom en slags asyl, för att vid förekommande behof bereda onyttiga eller ötverflödiga, men i gunst hos en eller annan maktegande stående, personer ctt lämpligt bröd till döddagar. För hvarje nytt sådant fall, har en sinckur skapats inom verket — och resultatet ha vi sett. Förste direktören åtnjuter en lön af 6000 rdr och har 12 boställsrum ; dervid vilja vi blott anmärka, att så betydande löneförmåner aldrig borde ifrågakomma, så länge man vid besättandet af denna post icke synes fästa afseende på personens i fråga större eller mindre duglighet för befattningen. Att direktionen har behof af en sekreterare, som drager lasset, derom är under nuvarande förhållanden intet att säga, och lönen, 2000 rdr, synes oss ej för hög, förutsatt att tjenstens innehafvare sjelf sköter de löpande göromålen och icke, såsom nu, begagnar ett särskildt aflönadt biträde. Vidare förekommer en kamrer, som sköter räkenskaperna och kassan samt följaktligen kontrollerar biljettförsäljningen med hvad dertill hörer; denne tjensteman har en både trägen och ansvarsfull post och hans aflöning är ingalunda för högt tilltagen. Men derefter träffa vi på en kontrollör och tvenne kontrollanter. Kontrollörens inkomster känna vi icke, men att de ej äro små, hafva vi goda skäl att antaga, och denne tjensteman innehar dessutom, mot en förhållandevis ytterst ringa hyra, en charmant våning ioperahuset. Icke endast ur ekonomisk synpunkt skulle indragandet af denna tjenst vara för teatern välgörande; det oberättigade inflytande på ärendenas gång, som denne embetsman vetat tillvälla sig, har, enligt allmänt gällande åsigter inom verket, äfven visat sig i många afseenden skadligt. —— 4 .) Enligt uppgift af Bournoville, hvilken i dylika : frågor torde få anses såsom auktoritel. ;