Om kungliga teatern.
Den största sparsamhet bör iakttagas.
I ena föregående uppsats hafva vi i mera all-
miänna drag påpekat de bakvända, till sina följ-
der för teatern olycksbringande och ruinerande
principer, efter hvilka den kungl. teaterns eko-
nomi under de sednare åren förvaltats. Denna
förvaltning har ock länge af allmänna opinionen
varit utdömd; för teaterns vänner har den varit
en källa till harm och grämelse; nu sednast
har den af representationen erhållit ett välför-
tjent och i så tydliga ordalag: uttaladt misstro-
endevotum, att den nuvarande direktionen, om
den än, efter en så allvarlig näpst, finner
lämpligt att fortfarande qvarstå, väl dock
icke torde finna lämpligt underlåta att vidtaga
reformer så i en som annan gren af för-
valtningen. Att dessa reformer under den
nuvarande regimen tele kunna väntas bli genomgri-
pande, uttalade vi redan i vår förra uppsats såsom
varande vår öfvertygelse ; för att en reform skulle
hlifva verklig och ledande till målet, fordras
nemligen att man började i början, d. v.
s. inom teaterns embetsmannakår — och det
ligger icke i den nuvarande styselsens skap-
lynne.
Under diskussionen i kamrarne framdrogos
visserligen många fakta, för att ådagalägga det
nuvarande systemets murkenhet, men det lig-
ger i sakens natur att under diskussionen om
ett för de fleste så fremmande ämne, som den
inre förvaltningen af kungl. teatern, en mängd,
och kanske de mest talande fakta för den opi-
nionsstorm, som uppvuxit mot teaterförvaltnin-
gen, icke under diskussionen anfördes, åtmin-
stone ej så i detalj, att deras fulla giltighet klart
framstod. Vi tillåta oss derför att offentliggöra
några mera i sak gående upplysningar om de
grunder, som gjort och göra sig gällande vid förvalt-
ningen af nu ifrågavarande, mycket omskrifna verk
och påpeka det slöseri, som i så många afseen-
den der förekommer.
I främsta rummet vända vi oss till embets-
männen, hvilka vid ingen curopeisk teater äro,
förhållandevis, så talrikat), och hvilka, såsom
vi nämnde i vår förra uppsats, årligen sluka
omkring 43,000 rdr. TFörnämsta orsaken till
detta onda är, att teatern begagnats såsom en
slags asyl, för att vid förekommande behof be-
reda onyttiga eller ötverflödiga, men i gunst hos
en eller annan maktegande stående, personer ctt
lämpligt bröd till döddagar. För hvarje
nytt sådant fall, har en sinckur skapats inom
verket — och resultatet ha vi sett.
Förste direktören åtnjuter en lön af 6000 rdr
och har 12 boställsrum ; dervid vilja vi blott an-
märka, att så betydande löneförmåner aldrig
borde ifrågakomma, så länge man vid besättan-
det af denna post icke synes fästa afseende på
personens i fråga större eller mindre duglighet
för befattningen. Att direktionen har behof af
en sekreterare, som drager lasset, derom är
under nuvarande förhållanden intet att säga,
och lönen, 2000 rdr, synes oss ej för hög, förut-
satt att tjenstens innehafvare sjelf sköter de lö-
pande göromålen och icke, såsom nu, begagnar
ett särskildt aflönadt biträde. Vidare förekom-
mer en kamrer, som sköter räkenskaperna och
kassan samt följaktligen kontrollerar biljettför-
säljningen med hvad dertill hörer; denne tjen-
steman har en både trägen och ansvarsfull post
och hans aflöning är ingalunda för högt tillta-
gen. Men derefter träffa vi på en kontrollör
och tvenne kontrollanter. Kontrollörens inkom-
ster känna vi icke, men att de ej äro små,
hafva vi goda skäl att antaga, och denne tjen-
steman innehar dessutom, mot en förhållandevis
ytterst ringa hyra, en charmant våning iopera-
huset. Icke endast ur ekonomisk synpunkt skulle
indragandet af denna tjenst vara för teatern väl-
görande; det oberättigade inflytande på ären-
denas gång, som denne embetsman vetat tillvälla
sig, har, enligt allmänt gällande åsigter inom ver-
ket, äfven visat sig i många afseenden skadligt.
——
4
.) Enligt uppgift af Bournoville, hvilken i dylika :
frågor torde få anses såsom auktoritel. ;