Säkerligen skulle knappt någon, som sett
denne man fyra eller fem år förut, nu ha igen-
känt honom. Han hade blifvit en krokig gubbe
med hvitt hår.
Månne det var tiden som så förhärjat hans
kropp, eller kanske samvetsqvalen? Vi vilja
icke härpå gifva något svar.
Han helsade på Fulmen, icke utan att visa
en viss förvåning, och ställde fram en stol åt
henne.
— Med hvem har jag den äran att tala?
frågade han.
— Jag kallas Fulmen, min herre, svarade
den unga qvinnan, i det hon blygsamt sänkte
ögonen, och är dansös vid operan.
— Och 21i kommer till mig i ett ärende som
rörer min son? sporde gubben.
Härvid förrådde han en Viss sinnesrörelse.
Denne man som tkjertlöst uppoffrat så många
menniskor, hvilka haft den olyckan att stå i
vägen för hans plauers och öÖönskningars för-
verkligande, darrade af öm oro, vid blotta tan-
ken på sin son.
— Ja, det är om honom jag vill tala med er.
— Min Gud! stwmmade dea gamle, skulle
han händelsevis va-a sjuk?.... Har han duel-
lerat kanske?... Är han sårad..?
— Åh! lugna er, yttrade Fulmen; han mår
förträffligt.
— Ni kan icke tro huru ni skrämde upp
mig...
Och öfversten tillade med rörd stämma:
— Det kära barnet!... Jag har nu icke sett
honom på tre dagar... Men jag vill ej tadla
honom för det att han icke besökt mig; han
är ung... och jag är gammal... Han kan der-
för icke gerna annat än ha tråkigt i mitt säll-
skap... Dessutom har Job sagt mig...
Öfversten tystnade och betraktade Fulmen
med ett välvilligt småleende.