enär 23 SiFörordningenom kommunalstyrelse
i Stockholm stadgar: att en pluralitet af
tvåtredjedelar utaf de afgifna rösterna fordras
för giltigheten af beslut i frågor, hvilka
angå beviljandet af anslag till nya ändamål
eller behof. Att ifrågavarande tomtfråga
var af denna beskaffenhet, erkände stats-
fullmäktige sedan, när deras uppmärksam-
het blifvit fästad på förenämnde paragraf.
Besvär häröfver anfördes hos öfverståthål-
lareembetet, som resolverade, att inköpet
af tomterna icke var för något nytt
ändamål eller behof, hvadan enkel plura-
litet var nog för frågans afgörande — och
köpet således af stadsfullmäktige beslutadt.
Ärendet, som nu hade hela naturen af en
lagtolkningsfråga, hänsköts genom besvär till
regeringens pröfning. Saken företogs till
behandling i statsrådet den 15 febr. 1867
och föredrogs af chefen för civildepartemen-
tet statsrådet Lagerstråle, som dervid till-
styrkte, att k. m:t måtte undanrödja såväl
stadsfullmäktiges fattade beslut, som äfven
öfverståthållare-embetets utslag och åter-
förvisa ärendet till ny behandling hos stads-
fullmäktige. Om tolkningen af den omfsrmälda
paragrafen i kommunalförordningen för hufvud-
staden yttrade hr Lagerstråle icke ett ord.
Återremiss tillstyrktes äfven af statsråden
Manderström, v. Platen och Carlsson, hvar-
emot justitieministern L. De Geer samt
statsråden Reuterskiöld, Lagercrantz, Bred-
berg och Ehrenheim på angifne skäl till-
styrkte att upphäfva öfverståthållare-embe-
tets utslag och fastställa stadsfullmäktiges
åsigt, att enkel pluralitet ej.kunnat afgöra
frågan.
Konungen biträdde icke någondera af dessa
sina rådgifvares meningar, utan fastställde det
utslag, som öfverståthållaren afgifvit!
För att rätt kunna bedöma det anmärk-
ningsvärda i statsrådet Lagerstråles och de
med honom instämmande statsrådens be-
handling af denna fråga, är det nödigt att
tillse, hvad regeringsformen ålägger rege-
ringens ledamöter vid handläggningen af
ärender i statsrådet. Dess 9 3 stadgar: att
statsrådets tillstädesvarande ledamöter böra,
under ansvarighet för rådslagen till den på-
följd, hvarom i 106 och 107 8S vidare stad-
gas, ovilkorligen sinu meningar yttra och för-
klara.
Statsrådet Lagerstråle har icke yttrat sin
mening i den under regeringens pröfning
dragna rättsfrågan, han har endast, som
det synes fullkomligt glömsk af regerings-
formens 9 S, yrkat att ärendet skulle åter-
förvisas. Detta hade likväl varit hans ovil-
korliga skyldighet, äfven om regeringens
beslut blifvit återförvisning af ärendet; det
var, om möjligt, ännu mer hans pligt att
förklara sin åsigt, när konungen, såsom här
var fallet, dikterade ett beslut, som afvek
från alla rådgifvarnes, åtminstone i stats-
rådsprotokollet synliga, tillstyrkanden.
Hr Lagerstråle underlät detta, men hån
fann sig icke destomindre oförhindrad att
kontrasignera ett beslut, som ej endast han,
utan jemväl öfrige statsrådsledamöter, icke kun-
nat tillstyrka.
Konstitutionsutskottet, som vidrört denna
fråga med ganska lätt hand, har dock ej
kunnat undgå anmärka, att om detta för-
faringssätt godkännes, kunde lätt i konse-
-.qvens dermed den praxis utbilda sig, att
ett tillstyrkande af en preliminäråtgärd eller
annan i mer eller mindre aflägsen gemenskap
med det förevarande ärendet stående åt-
gärd komme att fritaga konungens rådgif-
vare från skyldigheten att afgifva yttrande
i den sak, som af konungen afgöres.
Utskottet hade ock kunnat säga, att det
äfven här gäller, huruvida Sverge, tvärt
emot hvad dess grundlag stadgar, skall
kunna underkastas ett envåldsregemente,
och det hade kunnat tillägga: huruvida mi-
nisteransvarigheten blott är en skugga, bakom
hvilken oansvarige och oåtkomlige rådgifvare
kunna föreskrifva beslut. Detta är den vig-
tiga frågan.
Hvad man nu lagt regeringen till last
är. om man så vill, ett blott litet steg; men