enär 23 SiFörordningenom kommunalstyrelse i Stockholm stadgar: att en pluralitet af tvåtredjedelar utaf de afgifna rösterna fordras för giltigheten af beslut i frågor, hvilka angå beviljandet af anslag till nya ändamål eller behof. Att ifrågavarande tomtfråga var af denna beskaffenhet, erkände statsfullmäktige sedan, när deras uppmärksamhet blifvit fästad på förenämnde paragraf. Besvär häröfver anfördes hos öfverståthållareembetet, som resolverade, att inköpet af tomterna icke var för något nytt ändamål eller behof, hvadan enkel pluralitet var nog för frågans afgörande — och köpet således af stadsfullmäktige beslutadt. Ärendet, som nu hade hela naturen af en lagtolkningsfråga, hänsköts genom besvär till regeringens pröfning. Saken företogs till behandling i statsrådet den 15 febr. 1867 och föredrogs af chefen för civildepartementet statsrådet Lagerstråle, som dervid tillstyrkte, att k. m:t måtte undanrödja såväl stadsfullmäktiges fattade beslut, som äfven öfverståthållare-embetets utslag och återförvisa ärendet till ny behandling hos stadsfullmäktige. Om tolkningen af den omfsrmälda paragrafen i kommunalförordningen för hufvudstaden yttrade hr Lagerstråle icke ett ord. Återremiss tillstyrktes äfven af statsråden Manderström, v. Platen och Carlsson, hvaremot justitieministern L. De Geer samt statsråden Reuterskiöld, Lagercrantz, Bredberg och Ehrenheim på angifne skäl tillstyrkte att upphäfva öfverståthållare-embetets utslag och fastställa stadsfullmäktiges åsigt, att enkel pluralitet ej.kunnat afgöra frågan. Konungen biträdde icke någondera af dessa sina rådgifvares meningar, utan fastställde det utslag, som öfverståthållaren afgifvit! För att rätt kunna bedöma det anmärkningsvärda i statsrådet Lagerstråles och de med honom instämmande statsrådens behandling af denna fråga, är det nödigt att tillse, hvad regeringsformen ålägger regeringens ledamöter vid handläggningen af ärender i statsrådet. Dess 9 3 stadgar: att statsrådets tillstädesvarande ledamöter böra, under ansvarighet för rådslagen till den påföljd, hvarom i 106 och 107 8S vidare stadgas, ovilkorligen sinu meningar yttra och förklara. Statsrådet Lagerstråle har icke yttrat sin mening i den under regeringens pröfning dragna rättsfrågan, han har endast, som det synes fullkomligt glömsk af regeringsformens 9 S, yrkat att ärendet skulle återförvisas. Detta hade likväl varit hans ovilkorliga skyldighet, äfven om regeringens beslut blifvit återförvisning af ärendet; det var, om möjligt, ännu mer hans pligt att förklara sin åsigt, när konungen, såsom här var fallet, dikterade ett beslut, som afvek från alla rådgifvarnes, åtminstone i statsrådsprotokollet synliga, tillstyrkanden. Hr Lagerstråle underlät detta, men hån fann sig icke destomindre oförhindrad att kontrasignera ett beslut, som ej endast han, utan jemväl öfrige statsrådsledamöter, icke kunnat tillstyrka. Konstitutionsutskottet, som vidrört denna fråga med ganska lätt hand, har dock ej kunnat undgå anmärka, att om detta förfaringssätt godkännes, kunde lätt i konse-.qvens dermed den praxis utbilda sig, att ett tillstyrkande af en preliminäråtgärd eller annan i mer eller mindre aflägsen gemenskap med det förevarande ärendet stående åtgärd komme att fritaga konungens rådgifvare från skyldigheten att afgifva yttrande i den sak, som af konungen afgöres. Utskottet hade ock kunnat säga, att det äfven här gäller, huruvida Sverge, tvärt emot hvad dess grundlag stadgar, skall kunna underkastas ett envåldsregemente, och det hade kunnat tillägga: huruvida ministeransvarigheten blott är en skugga, bakom hvilken oansvarige och oåtkomlige rådgifvare kunna föreskrifva beslut. Detta är den vigtiga frågan. Hvad man nu lagt regeringen till last är. om man så vill, ett blott litet steg; men