ta vitsord innebar ett skarpt klander; jag vet nem-
ligen mer än väl, att det näppeligen delas af nå-
gon enda af desse mäns talrika lärjungar.
Dock — detta var blott min första tanke; vid
närmare besinnande insåg jeg slltför tydligt det
hårda i dessa ord, ipnebärande ett ej otydligt o-
gillande af en högst vigtig del af vår lärareverk-
samhet, under det att direktör Amöen samtidigt
hedras med det vitsordet, att han visat sig sin
plats värdig och förvarfvat styrelsens aktning och
förtroende. Och än mer, jag insåg snart tydli-
gen, hvilket skadligt inflytande en sådan dom öf-
ver min lärareverksamhet på Ultuna kunde hafva
på min framtid, i det att, vid möjligen blifvande
befordringefrågor, denna dom måste för mig vara ej
obetyåligt graverande.
Det är på grund häraf, som jag härmed hos sty-
relsen får ödmjukligen anhålla om intyg öfver
det sätt, hvarpå jag skött min befattning
såsom lärare 1 botanik vid Ultuna landt-
bruksinstitut.
Skulle emeliertid styrelsen i detta sitt intyg fin-
na sig befogad att om nämnåa min ve:ksamhet
fälla något mindre fördelaktigt omdöre, så — all-
denstund ett sådant naturligtvis måste vara grun-.
dadt på verkliga fakta — såväl anhåller jag öd-
mjukligen gom fordrar med bestämdhet, attdessa
fakta måtte mig delgifvas, på det att jag måtte
deröfver kunna få förklara mig. Jag är öfverty-
god, att enhvar om sin heder män person inser det
rättmätiga i en sådana begäran.
Slutligen, då jag här sökt förklara mig öfver åt-
skilliga mig träffande anmärkoingar i styrelsens
protokoll af den 10 januari d. å, hvilka, om de
omotsagda qvarstå, måhända i en framtid skola
betraktas såsom för mig mindre hedrande samt
genom min tystuad erkända, så får jag ödmjukli-
gen anhålla, att denna min skrift måtta i sin bel-
het få i styrelsens protokoll intagas. Upsala den
24 febr. 1868. Th. M. Eries,
adjunkt vid Upsala universitet.
Den. allvarsamma konflikt, som af de nu se-
nast anförda skrifvelserna befinnes ega rum vid
institutet, når under senare hälften af februari
månad sin höjdpunkt. För de märkliga händel-
serna under denna tid bafva vi icke och kunna
ännu icke hafva några offentliga handlingar att
gå efter, men hvad vii korthet om dessa hän-
delser här måste omförmäla, tro vi icke någon
skall kunna bestrida vara med verkliga förhål-
landet fullt öfverensstämmande.
Den 15 febr. var inspektor Kjellin kallad till
styrelsens ordförande och erhöll då en vink om
att han borde taga afsked.
När detta kom till de öfrige lärarnes känne-
dom, inställde de sig allesamman den 17 febr.
hos ordföranden, dervid professoren Bergstrand
å samtlige lärarnes vägnar anförde ungefär föl-
jande:
Då vi genom det samtal, som inspektor Kjel-
lin förliden lördag haft med hr grefven samt
med hr öfverste Sundmark, försport, att styrel-
sen skulle vara betänkt på att afskeda hr Kjel-
lin med anledning af våra skrifyelser till styrel-
sen, och då tillika hr öfverste Sundmark för
Kjellin antydt, att jag och Lindqvist egentligen
vore upphofvet till dessa skrifvelser, så hafva
vi här infunnit oss, för att inför hr grefven för-
klara, det vi i afseende å dessa skrifvelser äro
allesammans lika ansvarige, hvarföre en af-
sättningsåtgärd rättvisligen ej bör träffa nå-
gon viss ibland oss, utan drabba alla Uika.
Det är beklagligt, om styrelsen uteslutande för-
litar sig på en enda persons uppgifter och fram-
ställningar rörande institutets förhållanden eller
härvid endast och allenast tror på hans ofel-
barhet. Det är säkerligen ej för hr grefven
obekant, huruledes lärlingar, elever, ja hela lan-
det klaga öfver institutet, och vi kunna inga-
lunda vara likgiltiga för dessa klagomål. Vi
riskera måhända mycket, men vår pligt fordrar
att vi för upprätthållandet af institutet och det
läroverk, der vi blifvit satte att verka såsom
lärare, vända oss till styrelsen på det sätt som
skett. Vi anhålla att hr grefven behagade med-
dela till styrelsen denna vår bestämda förklaring,
att vi i afseende å våra skrifvelser äro alle-
sammans fullkomligt lika ansvarige.
Samma dag hade styrelsen sammankomst och
beslöt att afskeda inspektor Kjellin, hvarom
denne af ordföranden några dagar derefter un-
derrättades, och uppgaf ordföranden de till sty-
relsen ingifna skrifvelserna såsom skäl till hr
Kjellins afsättning.
Den 22 febr. begick hr öfverste Sundmark
den illa beräknade och för styrelsen olyckliga
handlingen att anmoda en bland eleverne att be-
söka sig, med honom konferera om förhållan-
dena vid Ultuna samt anmoda honom att upp-
mana eleverna att välja 4 deputerade, hvilka
skulle hos styrelsens ordförande framlägga ele-
vernes uppfattning af den närvarande förarg-
liga stämningen och ställning n vid institutet. Ge-
nom denna, minst sagdt oförsigtiga handling
blefvo äfven eleverna indragna i förvecklingen
och införde ett nytt ingalunda betydelselöst ele-
ment i konflikter. Verkan af detta nya element
blef dock en hel annan än beräknadt var. Ele-
verne upptogo ej särdeles beredvilligt den till
dem ställda uppmaningen, hvilken de måtte hafva
ansett mindre honett. Resultatet blef, att de
enhälligt beslöto att genom sina fyra depute-
rade säga styrelsen, hvad vi redan förut om-
förmält, nemligen att alla de ibland dem, som
råda sig sjelfve, beslutit, att, derest lärarne
skulle afgå, lemnade ock de institutet, samt att
de öfriga skrifvit -till föräldrar och målsmän med
begäran om tillåtelse att få följa sina kamraters
exempel. Så illa för institutet och styrelsen
slog elevernes indragande i affären ut.