och jag hoppas, att ingen vågar öppet påstå mot-
satsen. 1 aessa stadgar har jag ej beträffande före-
ståndarens och de öfrige lärarnes inbördes förhål-
landen påträffat flera stadganden, än de, gom inne-
fattas i SS 18 och 19. Då i den sistnämnda före-
skrifves, att lärarne skola hörssmma styrelsens
och direktörens bud och föreskrifter, och ställa
sig den instruktion, som styrelsen för dem utfärdat,
till noggrann efterrättelse, så skulle jag för min
del ej ett ögonblick bafva tvekat att såsom nämnda
instruktion hafva snsett den i styrelsens pro-
tokoller, i hvilken mitt antagande till lärare i bo-
tanik finnes infördt — och denna instruktion skulle
jag hafva ställt mig till så noggrann efterrättelse,
att om direktör Ameen velat ålägga mig att un-
dervisa i något annat ämne eller i botanik till
större omfång, än af styrelsen blifvit bestämdt, så
skulle jag obetinzadt funnit mig förhindrad, att en
sådan bang befallning fullgöra. Alla andra bud
och förerkrifter zörande undervisningen skulle jag
deremot ej det ringaste tvekat aitiyda. Hvad åter
18 angår, i hvilken föreståndaren ålägges att
yvaka öfver undervisningens jemna gång, så faller
det sig af det redan sagda fullkomligt solklart, att
jag med nöje skulle hörsammat föreståndarens till-
sägelser, dock äfven här med den uttryckliga in-
skränkningen, att han ej ålagt mig något, som stode
i strid med styrelsens mig meddelade befallningar.
År denna min uppfattning riktig, erkännes den
vara öÖfverensstämmande med en ärlig uppfatt-
ning af stadgarne, så vet jag med mig, att jag
hvarken genom gerning, ord eller ens tac-
kar deremot förbrutit mig, och med min noggranna
kännedom om mi..a f. d. medlärares åsigteri detta
afseende, är jag fullt förvissad, att detsamma äfven
med dem är förhållandet. På gruad af allt detta
vågar jag på det bestämdaste tillbakavisa den in-
sinuation, som jag ej kan undgå att finna i de of-
van citerade orden.
Vidare anmanar 0s8 styrelsen, att genom eget
exempel och föredöme betordra den subordination,
som är nödvändig för att ej inom institutets tal-
rika personal alla ordningens och digciplinzps band
skola upplösas, ätvensom att vi mätte inom vår
sverksamhetskretg befordra den anda af endrägtig
samverkan och kärlek, som är nödig för att känslan
af gemensam sträfvan till ett högt och ädelt mål
skall gexomtränga och förädla institutet uti alla
dess delar — sllt ord, mot hvilka icke det allra
ringaste skulle kunna anmärkas, såvida ej såväl
af sammanhanget som af styrelsens strax derefter
tydligt uttalade ord det visade sig, att styrelsen
ansåge oss hafva gjort oas skyldige till afvikelser
från dessa i allo riktiga åsigter och grundsatser.
Tillika förevitar styrelsen oss att tyvärr allt för
tydligt i stället art med förtroende och vänlighet
gå föreståndaren till mötes hysa misstro till hans
afsigter och misstyda hans åtgärder, samt att vi
fogerna underkastar 038 det befäl, som han är skyl-
dig att utöfyva.
Dessa beskyllningsr äro i sanning svåra, och jag
vill ej dölja, att jag, ej mindre än mina medlärare,
måst känna mig ganska sårad deraf. Lyckligtvis
kuana dock dylika beskyllningar väl ej ega någon
synnerligen stor betydelse, om de ej med fakti-
ska bevis styrkas. Märkvärdigt synes det mig
derföre vara, att det enda faktum, som i detta at-
seende af styrelsen anföres, är att söka i vårt in-
säpdande till styrelsen af vär ofta omnämnda skrif-
velse af den 9 december 1867. Då menings-olikhbet
mellan direktör Amen å ena samt samtlige öfrige
lärare å andra sidan uppstått rörande rätta tolk-
ningen af några S i stadgarne — och en dylik
menings-stridiyhet bör väl ej rimligtvis kunna förut-
sätta, att alla ordningens och dieciplinens band
skola upplösas, utan väl kunna vara förenlig med
en t. o. m. så sträng disciplin som inom militären
— så kan jag ej upptänka något mera passande,
hofsamt och lagenligt sätt att gå till väga, än att
ödmjukt anhålla, det styrelsen ville vara skiljedo-
mare. Att de omständigheter relaterats, hvilka
framkallat denna vår anhållan, kan jag ej annat
än finna fullt berättigadt; hr direktör Amåen kan
för öfrigt sjelf intyga, att framställningen af hans
uppträdande i ord och åthäfvor vid itrågavarsnde
tillfälle är gjord i möjligast milda antydning ).
Och hvad det förtroende och den vänlighet
beträffar, hvarmed vi uppmanas att gå förestånda-
ren till möts, så är jag fullt förvissad, att direktör
Ame6en sjelf skall vara den förste att erkänna att
han aldrig vändt sig till mig (och jag tviflar att
förhållandet varit annorlunda med de öfrige lärarne)
för att begära upplysnivg, råd eller samverkan i
något för institutet gagneligt ändamål, utan att jag
med största beredvillighet och efter min bästa för-
måga fullgjort hans önskan; han kan äfven vits-
orda, att jag, då tillfälle dertill yppat sig, öppet
och oförbehållsamt enskildt mea honom samtalat
om förhållanden på Ultuna, utan att dervid den
rivgaste ovilja eller misstämning å någondera si-
dan (åtminstone efter hvad jag kunde märka) vi-
sade sig, oaktadt våra i åtskilliga fall olika åsigter.
Med den ej ringa kännedom, jag om Ultuna eger,
tilltror jag mig äfven kunna pästå, att klagan mot
lärarne knappast med fog kan föras elier med
fakta styrkas öfver bristande förtroende och till-
mötesgående, men deremot är jag beredd, att, om
så äskag, när som helst med en mäagd odispu-
tabla och tydliga fakta bevisa, att det är
jut herr direktör Ameemn, hvilken säväl
mot mig, som andre lärare visat en — åtminstone
enligt min uppfattning — förvånande brist på
förtroende och tillmötesgående. Då derföre
styrelsen tyckes på oss lärare allena vilja vältra
ansvaret för allt det migstroende, missförstånd
och tvedrägt, som — det kan ej nekas — under
de sista åren gjort Ultuna till en föga angenäm
verksamhets-plats (hvilket äfven i väsendtlig mon
bestämde mig att begära mitt entledigande från
min lärarebefattning), så är skulden härtill — en-
ligt min bestämda öfvertygelse — i den ojemn-
förligt största graden att söka just hos in-
stitutets nuvarande föreståndare.
Anvu återstår en ganska tydlig beskyllning mot
lärarne, i det att styrelsen ekan ej annat än djupt
beklaga, om I (lärarne) genom missuppfattning af
edra pligter utom lärosalen sjelfve gören eder lä-
rareverksamhet onyttig.
Så underligt det än torde förefalla, så vill jag
dock ej dölja, att jag vid genomläsandet af dessa
ord, långt ifrån att blifva nedslagen, kände en viss