rskor af första ordningen. En i kogstnärligt als
seende väl hållen lyrisk ecin avses dock öfveras
såsom någonting bedrande för en nation, liksom def
är hedrande att de öfriga sköna khorsterna befinva
sig på ep hög ståndpunkt. Klandret att teatern här
ej är en nationalteater, synes mig så till vida min-
dre billigt, som det bvarken någonstädes finnes till-
gång nog på antagliga origipalstycken, för att der-
med gifva spektakler sålla aftnar, och buru skulle
väl, om ej utländska pjeser gåfros emellanåt, in-
hemska teaterförfäattare kunna utbilda sig? I syn-
nerhet gäller detta klander föga beträffande Jyriska
ecepen, — musikens språk är ju universelt. Det
har visgerligen blifvit sagdt, att om godainbemska
stycken i början ej gifva så fulla hus, så måste man
dock fortfara med att uppföra dem, för att vånja
publiken dervid; men först och främst äro menin-
garne kanhända olika om hvilka stycken äro goda;
några mena kanske dermed detsamma som svenska
akademien med sina prisskrifter, att de måste vara
inskränkta till det allvarsamma, men då händer det
lätt, att de bli tråkiga, och om de det oaktadt skola
fortfara att gifvas tills publiken vänjer sig dervid
och änyo söker upp dem, eå torde det gamla orå-
språket inträffa, att medan gräset gror dör bästen.
Af samma ärt är tillvitelsen för det att ckarsapje-
ser, gifvås. Huro skall kassan väl stå sig, om icke
afseende. göres på recetterna, i synnerhet om an-
slaget borttages. Frågan blir väl således blott att
utdöma det dåliga, det tör smak och seder förskäm-
mande. Märkligt nog hafva här endast blifvit nåronda
två stycken, Den Sköna Helena och Riddar
Bläskägg, som man Jagt teaterstyrelaen till
Jast. Ja — om dessa voro de enda tadelvärda,
gå tror jag likväl att synden icke varit så stor
stt ej teatern kan utbedja sig och erhälla afiat
af den förste talaren; men tyvärr torde man få myc-
ket att gira om hvarje något anstötligt utiryct elier
pituation skall utsofras, äfven ur stora mästares verk.
Hvad särskildt Den Sköna Helena beträffar, så
bekänner jag att den kan förekozoma nårot hvad
man kallar skabrög, och detta härleder sig, enligt
min tanka, deraf, att det åskådliga vid uppförandet
härstädes gjorts kanske för mycket årkädligt och
framställts con 2more. Men kbufvudsakligen är
det väl ej detta, uten den utmärkt vackra och gla-
da musiken, som lockat så många fulla hus. Jag
erinrar mig till och med en gång från 1865 års
riksdag, då en af mina vänner en afton, då denna
pjes gafs, hade sökt en biljett på parketten, men
icka kunnat få någon sådan, emedan en stor del
af pårketten var upptagen af — högvördiga pre-
steståndets ledamö:er. Jag är öfvertygad att desaa,
och många andra med dem, hade gått till detta
spektakel, för att endast höra men icke se, fastän
det icke kunde bjelpas, om Ge emellsnåt råkede
snegla något med ena ögat åt de lätta figurerna
på scenen. Hvad som för öfrigt frapperar mig är,
att Den Sköna Helena är blott en mise en scene
af den gamla sagan om Paris dom och om Trojas
belägring, der samma hjeltiona förekomroer, och
hvilken man redan i gossåren till stor berömmelse
får lära sig al den gamle fadren Homeros. Men
så olika bedömes samma sak när undervisningen
sker genora blott läsning eller med tillbjelp af såskåd-
ningsmateriei,fastån både temat och variationerna äro
desamtba, Jag har härmed velat besvara några
anmärkningar, utan att derför vilja taga hushåöll-
ningen vid teatern det ringaste i törsvar. Men då
såväl. ett par uttryck kär som referater i tidnin-
gerpe öfver diskussioocen angående samma ärende
i första kammaren visat, att den nuvarande teater-
direktören fått uppbära en väsendtiig delsfkland-
ret, anser jag rättvisan fordra att eriora om hvad
utskotteta betånkande upplyser, att felet egentligen
legat kos den nästföregäende direktören och att
det är ä följd af hans hushållning, som skulden
vuxit ifrån 34,000 rdr i rundt tal nämndt, vid hans
tillträde, till 159,000 vid bans afgåog, och det må-
ste erkännas att detta icke varit något angenämt
arfatt emottaga för en ny direktör, likasom det
icke varit lätt att hejda den fart hvari den förre
hade, på sätt !som utskottet upplyst, försatt tea-
terus finanser utför skuldsättniogens lutande plan.
Jag kar redan måhända för länge uppebållit
kammaren med denna framställnipg och vill såle-
deg blott upptaga ännu en anmärkning, som bär
blifvit gjord sågom bevis på det allmörpa tänke-
sättets ovilja mot det sätt hvarpå teatern akötes.
En talare bar nemligen frambållit, att under det
tidningaroe merändels ligga i atrid med hvarandra
om allt annat, har det ej varit wer än en röst
ibland dem, om att fördöma teaterns förvaltving.
Detta, miva herrar, är ett fullkomligt misstag, hvad
heträffar den näst föregående teaterdirektörens tid.
Det hör utan tvifvel till det märkvärdigaste på
samma gång i teatern8 och pressens historis, att
just under den tid, då teaterns finanser sattes öfver
styr det ena året efter det andra, och orsakerba
dertill under hand voro väl kända auf alla som etodo
något närmare, så inträffade det gerom någon out-
redd paturkraft, att direktören icke fick snnat än
beröm i nästan hvarenda tidning, bvilket i allt fall
visor hog honom åtminstone en talang. — Dere-
på har tonen, sågom man sett, sedan betydligt än-
drats, — — — ;
Bref från Ianmäsorten.