rskor af första ordningen. En i kogstnärligt als seende väl hållen lyrisk ecin avses dock öfveras såsom någonting bedrande för en nation, liksom def är hedrande att de öfriga sköna khorsterna befinva sig på ep hög ståndpunkt. Klandret att teatern här ej är en nationalteater, synes mig så till vida mindre billigt, som det bvarken någonstädes finnes tillgång nog på antagliga origipalstycken, för att dermed gifva spektakler sålla aftnar, och buru skulle väl, om ej utländska pjeser gåfros emellanåt, inhemska teaterförfäattare kunna utbilda sig? I synnerhet gäller detta klander föga beträffande Jyriska ecepen, — musikens språk är ju universelt. Det har visgerligen blifvit sagdt, att om godainbemska stycken i början ej gifva så fulla hus, så måste man dock fortfara med att uppföra dem, för att vånja publiken dervid; men först och främst äro meningarne kanhända olika om hvilka stycken äro goda; några mena kanske dermed detsamma som svenska akademien med sina prisskrifter, att de måste vara inskränkta till det allvarsamma, men då händer det lätt, att de bli tråkiga, och om de det oaktadt skola fortfara att gifvas tills publiken vänjer sig dervid och änyo söker upp dem, eå torde det gamla oråspråket inträffa, att medan gräset gror dör bästen. Af samma ärt är tillvitelsen för det att ckarsapjeser, gifvås. Huro skall kassan väl stå sig, om icke afseende. göres på recetterna, i synnerhet om anslaget borttages. Frågan blir väl således blott att utdöma det dåliga, det tör smak och seder förskämmande. Märkligt nog hafva här endast blifvit nåronda två stycken, Den Sköna Helena och Riddar Bläskägg, som man Jagt teaterstyrelaen till Jast. Ja — om dessa voro de enda tadelvärda, gå tror jag likväl att synden icke varit så stor stt ej teatern kan utbedja sig och erhälla afiat af den förste talaren; men tyvärr torde man få mycket att gira om hvarje något anstötligt utiryct elier pituation skall utsofras, äfven ur stora mästares verk. Hvad särskildt Den Sköna Helena beträffar, så bekänner jag att den kan förekozoma nårot hvad man kallar skabrög, och detta härleder sig, enligt min tanka, deraf, att det åskådliga vid uppförandet härstädes gjorts kanske för mycket årkädligt och framställts con 2more. Men kbufvudsakligen är det väl ej detta, uten den utmärkt vackra och glada musiken, som lockat så många fulla hus. Jag erinrar mig till och med en gång från 1865 års riksdag, då en af mina vänner en afton, då denna pjes gafs, hade sökt en biljett på parketten, men icka kunnat få någon sådan, emedan en stor del af pårketten var upptagen af — högvördiga presteståndets ledamö:er. Jag är öfvertygad att desaa, och många andra med dem, hade gått till detta spektakel, för att endast höra men icke se, fastän det icke kunde bjelpas, om Ge emellsnåt råkede snegla något med ena ögat åt de lätta figurerna på scenen. Hvad som för öfrigt frapperar mig är, att Den Sköna Helena är blott en mise en scene af den gamla sagan om Paris dom och om Trojas belägring, der samma hjeltiona förekomroer, och hvilken man redan i gossåren till stor berömmelse får lära sig al den gamle fadren Homeros. Men så olika bedömes samma sak när undervisningen sker genora blott läsning eller med tillbjelp af såskådningsmateriei,fastån både temat och variationerna äro desamtba, Jag har härmed velat besvara några anmärkningar, utan att derför vilja taga hushåöllningen vid teatern det ringaste i törsvar. Men då såväl. ett par uttryck kär som referater i tidningerpe öfver diskussioocen angående samma ärende i första kammaren visat, att den nuvarande teaterdirektören fått uppbära en väsendtiig delsfklandret, anser jag rättvisan fordra att eriora om hvad utskotteta betånkande upplyser, att felet egentligen legat kos den nästföregäende direktören och att det är ä följd af hans hushållning, som skulden vuxit ifrån 34,000 rdr i rundt tal nämndt, vid hans tillträde, till 159,000 vid bans afgåog, och det måste erkännas att detta icke varit något angenämt arfatt emottaga för en ny direktör, likasom det icke varit lätt att hejda den fart hvari den förre hade, på sätt !som utskottet upplyst, försatt teaterus finanser utför skuldsättniogens lutande plan. Jag kar redan måhända för länge uppebållit kammaren med denna framställnipg och vill såledeg blott upptaga ännu en anmärkning, som bär blifvit gjord sågom bevis på det allmörpa tänkesättets ovilja mot det sätt hvarpå teatern akötes. En talare bar nemligen frambållit, att under det tidningaroe merändels ligga i atrid med hvarandra om allt annat, har det ej varit wer än en röst ibland dem, om att fördöma teaterns förvaltving. Detta, miva herrar, är ett fullkomligt misstag, hvad heträffar den näst föregående teaterdirektörens tid. Det hör utan tvifvel till det märkvärdigaste på samma gång i teatern8 och pressens historis, att just under den tid, då teaterns finanser sattes öfver styr det ena året efter det andra, och orsakerba dertill under hand voro väl kända auf alla som etodo något närmare, så inträffade det gerom någon outredd paturkraft, att direktören icke fick snnat än beröm i nästan hvarenda tidning, bvilket i allt fall visor hog honom åtminstone en talang. — Derepå har tonen, sågom man sett, sedan betydligt ändrats, — — — ; Bref från Ianmäsorten.