jag ej kunde göra mig reda, mätte mig ifrån
topp till tå med en blick, i det han sade:
— Ni ör ju medicine studiosus?
— Ja.
— Ni har användt tio år på edra studier?
— Möjligt, men hvad angår det er?
— Det vill säga, fortior han, utan att bevär-
diga min fråga med ett svar, att ni aldrig skall
blifva läkare.
— Vidare?
— Ni har tusen francs i årlig inkomst. Det
är ej mycket... isyunerhet då man såsom ni
är begifven på spel och vackra qvinnor.
inkomster?
— Kanhända.
— Verkligen, sade jag, försökande att undan-
draga mig det besynnerliga inflytande han ut-
öfvade på mig; men låtom oss tala tydligare:
hvarföre har ni låtit mig komma hit med för-
bundna ögon, och hvad vill ni mig?
— Hör mig; man skall ej bruka våld; det
står i ert fria val att antaga eller afslå hvad
jag ämnar framställa. Vill ni förtjena femtio-
tusen francs?
— Ja, bevars, såvida ni ej föreslår mig att
begå ett brott.
— Icke alldeles, svarade han; inför den verlds-
liga lagen skulle det möjligtvis kunna anses
som ett brott, men...
— Kanske ni vill att jag skall spela en bö-
dels roll.
— Ni har uttalat ordet.
Jag reste mig stolt och svarade:
— Ni är en usling!
I det ögonblick jag nalkades honom, stam-
pade han med foten häftigt i golfvet,i det han ryg-
gade tillbaka. Han gissade utan tvifvel att jag
trots hans grå hår ärnade gifva honom en upp-
tuktelse, för att han vågat föreslå mig en dy-