Jag begynte bli hvad man kallar rörd, när dör-
ren omsider uppläts, och en hvithårig man, hvil-
kens ansigte var betäckt af en mask, inträdde.
Armand och Fulmen utbytte en blick med
hvarandra. Intrigen syntes dem ännu mera in-
vecklad än förut.
— Än vidare? frågade dansösen, vidare?
-— Denne man, sade Fredrik Dulong, tycktes
mig vara sextio år. Han hade en reslig växt
och bar svart drägt.
— Det var den ryske majoren, mumlade
Fulmen.
— Tyst, sade Armand. s
— Han kom fram till mig och sade: ni har
kommit hit med anledning af en anonym biljett.
— Ja, min herre.
— Ni trodde att ni här skulle träffa ett frun-
timmer. MN
— Huru! utropade jag. Ar det någon drift
å färde?
Han höjde på axlarne, med en föraktfull min,
som tycktes säga:
— Skulle väl ett fruntimmer, som skänkt er
sin kärlek, kunnat bo på ett sådant sätt?
Han återtog:
— Det var ej ett fruntimmer som gaf er det
här mötet; det var jag.
— Ni! jag har ej den äran att känna er.
— Det är sannt, sade han skrattande, men
ni skulle känna mig, ifall icke denna mask...
— Ja, men säg mig, hvarför ni begagnar denna
mask, frågade jag ursinnig.
— Emedan jag, i händelse ni ej går in på
mina förslag — hvilket är mycket möjligt — ej
vill att ni, i fall vi råkas, skall kunna igen-
känra mig.
— Ni har således någonting att föreslå mig?
— Måhända...
Och denne man, hvars blick och åtbörder på
mig utöfvade en viss förtrollning, för hvilken