Ekipaget sattes i gång. Lakejen nedföllde
gardinerna för vagnsfönstren så att jag icke
kunde se, hvartbän det bar af.
Derefter framtog han en bindel och sade:
— Det är nödvändigt, ifall herrn vill träffa det
fruntimmer, som skickat efter herrn, att herrn
låter förbinda sina ögon.
Jag fann förslaget originelt och gaf dertill
mitt samtycke. Jag hade läst om sådana der
äfventyr i romaner, och som jag icke var rädd...
— Ja, förbigå alla resonnemanger och för-
klaringar, inföll Fulmen. Vidare?
— Efter ungeför tjugu minuter stannade vag-
nen. Betjenten sade till mig:
— Om herrn nu behagar stiga ur och fatta
min hand...
Jag gjorde såsom han uppmanade mig att
göra. Man ledde mig några minuter, hvarunder
jag kände att jag gick i djup sand. Jag kunde
deraf förstå att jag passerade en trädgård;
derefter kom jag till en trappa...
— Hå! utropade Armand, ett likadant äfven-
tyr har jag en gång varit ute för.
Öfverstens son ihågkom sitt sällsamma kär-
yosförhållande till den lilla baronessan de Sainte-
uce.
— Fortsätt, sade han, fortsätt.
— Då jag stigit uppför tio trappsteg, återtog
studenten, öppnade min ledsagare en dörr och
införde mig i ett rum, hvars golf var betäckt
af en tjock matta, så att jag sjelf icke hörde
ljudet af minasteg, och i det han satte mig
ned i en fåtölj, yttrade han:
— Om fem minuter får ni aftaga bindeln.
— Härpå lemnade han rummet och läste igen
dörren. Jag förblef sittande orörlig en liten
stund... mitt hjerta klappade häftigt. Slutli-
gen aftog jag bindeln.
— Och då, inföll Armand, befann ni er i en
täck budoar, hvars väggar voro beklädda med