herr Fredric Dulong, som, efter hvad det vill
synas, icke känner er.
Och Armand uttalade dessa ord med en viss
ironi.
— Det är sannt, svarade Fulmen i den na-
turligasto ton i verlden, men jag känner ho-
nom jag.
— Känner ni mig? yttrade studenten förvå-
nad, i det han bugade sig mycket ödmjukt,
blävdad såsom han var af Fulmens skönhet.
— Dot vill säga att jag känner Blidah och
att jag ofta hört honne tala om er. Hon har
varit kär i er, tror jag?
— Åh, jag vet inte...
— Nåväl? återtog Fulmen, betraktande Ar-
mand.
— Min fröken, genmälde denne med en viss
sträfbet, som vittnade om att han ville trotsa
honve, någon har drifvit gäck med den här
herro och mig, men hvem denna någon är, det
vet jag icke.
Och han berättade omständligt sitt samtal
med herr Dulong, hvilken bekräftade allt hvad
han sade.
— Aha! sade Fulmen, detta blir allt mer
och mer oförklarligt; men innan jag lyssnar till
berättelsen om era nattliga äfventyr, herr Du-
hvilket förbåilande jag står till Blidah; ty om
ni biiivit hvad man kallar lurade, så har jag
blifvit det i ännu högre grad än ni.
Famen anvisade de unge männen hvar sin
stul och fortfor:
— Jag har varit bekant med Blidah i fem
år. Jag vet att hon är mycket uppburen i syn-
perket uf förnäma utlänningar, som vistas här
i staden. För närvarande lärer hon ha till äl-
skare eu ung ryss, grefve Poilof. För ett par
dagar sedan, min käre Armand, omtalade ni
vill jag för er och Armand förklara i:
för mig, bland annat, att ni träffat Damen med :!: