herr Fredric Dulong, som, efter hvad det vill synas, icke känner er. Och Armand uttalade dessa ord med en viss ironi. — Det är sannt, svarade Fulmen i den naturligasto ton i verlden, men jag känner honom jag. — Känner ni mig? yttrade studenten förvånad, i det han bugade sig mycket ödmjukt, blävdad såsom han var af Fulmens skönhet. — Dot vill säga att jag känner Blidah och att jag ofta hört honne tala om er. Hon har varit kär i er, tror jag? — Åh, jag vet inte... — Nåväl? återtog Fulmen, betraktande Armand. — Min fröken, genmälde denne med en viss sträfbet, som vittnade om att han ville trotsa honve, någon har drifvit gäck med den här herro och mig, men hvem denna någon är, det vet jag icke. Och han berättade omständligt sitt samtal med herr Dulong, hvilken bekräftade allt hvad han sade. — Aha! sade Fulmen, detta blir allt mer och mer oförklarligt; men innan jag lyssnar till berättelsen om era nattliga äfventyr, herr Duhvilket förbåilande jag står till Blidah; ty om ni biiivit hvad man kallar lurade, så har jag blifvit det i ännu högre grad än ni. Famen anvisade de unge männen hvar sin stul och fortfor: — Jag har varit bekant med Blidah i fem år. Jag vet att hon är mycket uppburen i synperket uf förnäma utlänningar, som vistas här i staden. För närvarande lärer hon ha till älskare eu ung ryss, grefve Poilof. För ett par dagar sedan, min käre Armand, omtalade ni vill jag för er och Armand förklara i: för mig, bland annat, att ni träffat Damen med :!: